Inkonst

1900
Malmö, 4/10 – 2018

Publicerad: 5 oktober 2018 av Hugo Gerlach

9

När jag var yngre brukade jag älska att gå på bio. Den pampiga salongen, de röda sätena och förväntansfulla stämningen i rummet innan ljusen släktes. Hur det, om du satt på rätt plats, gick att se ljuset från projektorn när det skar igenom luften innan det slog mot duken. Hur rasslandet av de orimligt stora maskinerna lät när de drogs igång. I dag är mycket av tekniken givetvis digitaliserad, så för att återskapa samma känsla som jag och barn före mig romantiserat bortom rimlighet, läggs sådana effekter till efterhand. När Christian Gabel tar 1900s audiovisuella show till Inkonst är känslan lite densamma. Efter en självbetitlad debutskiva under 2009 fortsatte Gabel med att spela trummor i bob hund, turnera med Thåström och producera åt Hello Saferide. Tekno kom för två år sedan och var heller inte planerad i ordets klassiska bemärkelse. Nu står han ändå där, omgiven av minutiöst uppradade instrument: marimba, xylofon, dragspel, altflöjt, fiol, trummor, piano, en 100 år gammal cittra, och diverse små elektroniska hjälpmedel jag inte kan identifiera.

Grynigheten i bilden, avigheten i instrumenten och förväntan i lokalen. Precis som när jag var liten känns ingenting konstgjort eller artificiellt – det är genuint hela vägen in. När projektionerna drar igång och Gabel med sina medmusiker försiktigt sätter igång är det som om en liten, liten reva i tidsrymden uppenbarar sig. I dryga 90 minuter är revan öppen och låter oss inte bara se bakåt mot en svunnen tid, utan en alternativ verklighet. Det är inte som de korniga UR-dokumentärer vi fick se på tjock-TV under samhällskunskapen, där en mörk berättarröst informerade oss om att de alla handlade om Dåtiden med stort D. Utan det är att få en kort inblick i Gabels upplevelser men också hans framtidsvision. Hämtade från till synes slumpartade kassettband han hittat på loppmarknader, omsorgsfullt gått igenom och skapat sina stycken utifrån. Hur saker har varit och kanske hur vi borde göra dem, om inte annat hur vi har potential att agera annorlunda.

  • Precis som på skiva är musiken mer små melodier, trudelutter, som tillsammans med bilderna blir till korta vinjetter. Effektiva arbetare, löpande band, surrealism, studsande T-rex, svampmoln, skyskrapor, zeppelinaren USS Los Angeles. Lika korta filmsnuttar som är mer associativa än deskriptiva. I en särskilt tagande sekvens ser vi konstsim från ovan, som är så synkront att det mer liknar celldelning när en tittar i ett mikroskop. Mönstren tycks gå igenom, och tonsatt med Gabels sentimentala melodier slås jag av känslan av att vara med om något större. Bandet är tight, väloljat, och känns särdeles levande i kontrast mot maskinerna som stormar fram bakom dem. Spår som Gud är en eld inuti huvudet blir mer storslagna och fylliga, Melodier med krökta ryggar tycks med sin visslande melodi än mer sårbar och Maskiner åt alla har ett alldeles förträffligt driv.

    I spelningens slutskede förstärks bandet av fyra farbröder på blås. Blommor slår ut, sjömän kramar sina älskade, barn dansar i ring till jingel-hitten Den minsta av segrar. Det hela hade varit banalt om det inte vore för att det funkade så väl. Det är ordet ”sentimentalitet” tonsatt över fyra minuter. Precis när en lagt sig till rätta så byter Gabel kanal, monumentala En gång ägde vi hela jorden tar vid till en varsam och trippande balett. Jag tappar andan samtidigt som jag i nästa sekund stirrar med öppen mun på en brinnande Hindenburg. Välkända scener, melodier som tycks bekanta redan första gången men ihopvävda på ett alldeles nytt och unikt sätt. Tidsrevan stängs försiktigt, musikerna smyger av scenen, collaget är över. Den stående ovationen är given.