1987
Way Out West, 8/8 – 2014

1987s Way Out West-spelning föregås av en enorm hype-våg. Hittills har Victor Holmberg, mannen bakom 1987, hunnit släppa två låtar (utöver flera superba remixer). Ocean kvalade med råge in sig på vår topplista över 2013 års absolut bästa låtar och Michelle lär dyka upp på årets upplaga. Under Way Out West får han äran att spela på Gothenburg Film Studios, på Lindholmen. Det är gamla industrilokaler som rustats upp för att ge plats åt diverse filmprojekt. Bortsett från att det är en relativt lång och jobbig sträcka att färdas från Slottsskogen så är de gamla tegelväggarna en utmärkt kuliss för 1987s elektroniska nattmusik.

Uppradat på scen står projektorer som visar brinnande eldar, och mitt framför mikrofonstativet står ett mörkt draperi som visar precis så mycket som behövs för att uppfatta att det är någon på andra sidan.

Den känslosamma stämma som penetrerade Oceans drömska produktion var en stor del av låtens behållning. När den spelas i live-version drunknar sången i beatet och publiken får göra sitt bästa för att försöka stava ut låttexten. Trots de uppenbara bristerna i ljud blir det här någon form av topp för spelningen. Övriga låtar har vi inte hört innan, och även om de låter fantastiska är de svåra att njuta av i det undermåliga live-ljudet när skivan hägrar bara bakom hörnet.

Kanske är det så man bör se den här spelningen. Som en aptitretare för en av årets bästa skivor. I en av de nya låtarna skapar han simpel men kraftfull poesi med refrängen ”hejdå” som naket upprepas om och om igen. I applåderna hör man redan flera personer gasta ”hejdå” som ett tecken på dess effektivitet. Det undermåliga ljudet hjälpte dock ingen och de enda tillfällen publiken vaknade till liv var vid den redan släppta duon Ocean och Michelle. Troligtvis för att man kunde fylla i tomhålen med det man redan visste.

Men – vad fan babblar jag om? Släpp den där skivan någon gång. Sverige väntar på sin R&B-kung.