2012 års bästa konsert?
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The xx

San Miguel Primavera Sound, Barcelona

Betyg: 10/10

2009 slogs vi med häpnad av de avskalade, men samtidigt så effektfulla ljudkulisserna som London-trion The xx framkallade i bakvattnet på de stora drakarna. De stilistiska uttrycken, mörkret och den musikaliska finessen fick oss alla på fall. Hösten 2009 gjorde Florence + The Machine tre utsålda spelningar på O2 Shepherd’s Bush Empire i London. Men det var The xx som stal de stora rubrikerna trots att Dog Days Are Over höll på att riva sönder den utsmyckade amfiteatern. Jag minns det som om det var igår. Samtidigt som jag öppnar portarna till konsertlokalen möts jag av det självlysande krysset, Intro som förs in i mina trumhinnor och 3000 huvud som gungar i takt. Redan där uppstår någon slags kärlek. De där sju minuterna jag lyckas se förblir något utav det bästa jag sett.

Sedan dess har jag lyssnat på den prisade och tokhyllade debuten otaliga gånger. Att vi har mötts i ökensolen på Coachella och lummiga Slottsskogen där Way Out West håller hov, förblir b-sidor i jämförelse. Inget har varit i närheten av så äkta som de där sju minuterna, tills nu.

Jag slås av hur det nya materialet redan känns inarbetat. Det har egentligen enbart figurerat på diverse youtube-klipp, men det säger troligtvis det mesta om vår generation och den musikaliska utvecklingen. Nyckeln är att allt känns svart eller vitt, inga gråskalor existerar. Det är en hårfin gräns där Jamies vackra arrangemang möter Olivers och Romys röster om vartannat.

Islands skapar euforisk glädje redan vid första ton, VCR lindar in oss i en vagga som Shelter sakta men säkert bryter upp till de eskalerande trummorna för att slutligen mynna ut i en mäktig allsång till tonerna av Crystalised i den varma Barcelona-natten.

Friska vindar från Medelhavet sveper in mot våra klibbiga själar, packade likt sardiner som vi står, och känner svetten rinna längs ryggraden samtidigt som man hyllar bortgångna Gil-Scott Heron med en instrumental version av I’ll Take Care Of You.

Det är genom spelningar som dessa jag verkligen vet att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det här förblir ett av 2012 års vackraste ögonblick och bland det bästa jag sett. Någonsin.