Arcade Fire direkt från London

Arcade Fire

O2 arena, London

Det där jävla leendet prydde många av våra ansikten efter att vi första gången hört Arcade Fire i någon form. Många redan efter deras första EP, fler när de släppt sin första fullängdare. Win Butler var aldrig någon poet, men det fanns någonting i den där enkelheten som fick oss att drömma om något större.

Det första som slår mig är hur mycket större bandet är här i England än hemma i Sverige. Här säljer man med lätthet nästan slut o2-arenan(Kapacitet på runt 23000), två kvällar i rad. I Sverige har man problem med en afton i ett litet kalkbrott i Dalarna.

De allra högsta höjderna når Arcade Fire när de gräver fram låtarna från Funeral. Wake Up är ett mirakel live, en nära-på religiös upplevelse som får den mest inbitna ateisten att tvivla på sin icke-tro. Lite av magin försvinner, dock, när snubben bredvid mig skrålar med i dessa låtar om ungdomens tristess, fastän han är gammal nog att vara min farsa.

Det är med trötta ben och trasiga röster vi stapplar ut i ett svidande kallt London. Någon fjant på tuben hotar med att bryta mina ben. Han måste tyckt jag var dum i huvudet. För jag kände bara värme, från öra till öra. I det där jävla leendet.

Text: Tobias Jakobsson