Soundcloud-doftande mumblerap, noisiga käftsmällar, psykedelisk americana… fingrarna räcker knappt till för att räkna upp alla genrer, och framförallt de blandningar av form och stil, som intar Slakthusområdet den sista helgen i februari (22-23 feb). Medan mörkret och kylan förhoppningsvis börjar avta har tvådagarsfestivalen Daze Days byggt ihop sin egna lilla årstid. Festivalens line-up täcker artister världen över som alla i sin egna bemärkelse representerar något bland de mest intressanta och spännande sakerna som händer i dagens musikindustri. Vid sidan av artister som exempelvis Yung Leans punkprojekt Död Mark, Drake-hyllade rapparen Octavian och R&B-löftet Cautious Clay har vi lyft fram fem andra guldkorn som du inte vill missa under dessa två kvällar i februari.

Yves Tumor

Med förra årets Safe in the Hands of Love släppte Yves Tumor inte bara ett av årets bästa album, utan lika mycket något som helt och hållet etablerade nya gränser för det tillåtna i hans egen musik. Yves Tumor konkretiserar här sitt tidigare märkliga och abstrakta ljudlandskap utan att han på något sätt tappar fästet för sin originalitet. Snarare förändrar han ständigt premisserna för sitt eget skapande, tycks etablera helt egna genrer som han gör sig till mästare av, och med Safe in the Hands of Love lyckades han ta samtidens pop och R&B bara för att vända in och ut på det hela. På tidigare konserter har Yves Tumor utforskat de mer extrema sidorna av hans sound (bland annat genom att spendera hela konserten på att experimentera med just hur långt man kan leka med distpedalen) men nu när artisten återvänder till scen backat av ett band är det svårt att föreställa sig vilka förväntningar som han ännu en gång kommer vända ut och in på.

HEALTH

HEALTH har dominerat de senaste åren utan att någon riktigt har märkt det. Förra året rörde de till i pop-grytan genom samarbeten med Soccer Mommy och Purity Ring. Samtidigt doppade de sina tår i ännu mer experimentellt vatten tillsammans med industrial-duon Youth Code och producenten Perturbator. Ända sedan de dök på Crystal Castles nu klassiska debut har bandet från Los Angeles ständigt sammanblandat noise med pop för att ge upphov till något som både är lika hänsynslöst tungt som gripande, och märkligt nog, vackert. Med det nya albumet VOL. 4 :: SLAVES OF FEAR nyligen släppt, och som följer upp 2015 års fantastiska DEATH MAGIC, är det bara att spänna fast säkerhetsbältet – bandet utlovar sitt tyngsta och mest genre-upplösande projekt hittills, och i HEALTHs fingrar är det omöjligt att veta vad det kan innebära.

Bo Ningen

Sedan 2010 års självbetitlade debut har det japanska psykedeliska noise-bandet Bo Ningen ständigt upphävt gränsen mellan kaotisk dissonans och infektiösa melodier. Kvartetten som minst blivit lika kända för sina excentriska och galna livespelningar, blandar allt från krautrock till psykadelisk fuzz utan att någonsin släppa taget om vad som gör bandet själva så unika: att helt skoningslöst leva som de lär. Varje album som bandet släppt under åren genomsyrar av fullständig autentisk, dedikerad passion till musiken, och det speglas ytterligare i varenda skräniga ton, hypnotiska trumslag och effekt-drypande sångmelodi som framförs.

Sinéad Harnett

Sinéad Harnett introducerades till världen i samband med Disclosures mästerverk Settle – på låten Boiling fångades vi av hennes unika och sammetslena röst som åkallade både Michael Jacksons och Whitney Houstons självsäkra stämmor. Sedan dess har hon axlat sin roll som en växande stjärna med bravur tack vare en rad fantastiska EPs som tagit henne från Storbritanniens underground-scen till mainstreamscenen just genom hennes unika tappning på R&B-genren. Hon tar det berusande 90-talssoundet genom soulens fjäderlätta rörelser och ger upphov till låtar som känns lika tidlösa som moderna.

Rosie Carney

Musik som en form av terapi förkroppsligas av 22-åriga Rosie Carney. Efter flera upp- och nedgångar både inom musikindustrin och det personliga livet har Carney äntligen släppt debuten Bare som bevisar att resan är lika viktigt som målet. Med hjärtskärande texter, avskalade gitarrer och en intensiv närvaro, förmedlar Carney låtar och ger inblickar in i ett liv präglat av att tvingas behöva lära sig, ta sig vidare i livet och att hitta hopp i musiken. Men det kanske vackraste med hennes musik är att det helt och hållet bejakar en ömsesidighet, ett vi-är-här-tillsammans – och vad mer kan man önska sig egentligen? Med en sådan ärlighet känns det nästan som en ära att få uppleva detta verk live.