50 Hertz
Emmabodafestivalen, 27/7-2013

När beskedet om att 50 Hertz skulle återförenas för en spelning på Emmabodafestivalen var beslutet om att åka dit givet för mig. Precis som när det blev klart att The Stone Roses skulle spela på Hultsfred förra året var det något som verkligen, verkligen gjorde mig sugen på att åka. Jag överskattade britternas popularitet då och mina förväntningar var kanske orimligt höga (fast det var ändå en dålig spelning), så inför 50 Hertz var jag kanske inte riktigt lika överdrivet taggad. Trots det var det en av de spelningarna jag sett fram mest emot under årets festival. Simian Mobile Disco, Purity Ring och Youth Lagoon (som dessvärre ställde in i sista stund) i all ära, men de är alla artister jag redan sett i år och inte alls har samma pinsamt konstiga relation till.

Trots att bandet är sprunget ur stora delar av blip blops-pionjärerna Slagsmålsklubben har de inte överdrivet mycket gemensamt. Visst, det är elektronisk musik med roliga titlar men det är väl också egentligen där likheterna tar slut. Då SMK sedan albumet Den Svenske Disco från 2003 har haft en relativt dansant och välproducerad anda över sig går 50 Hertz nästan rakt åt andra hållet. Det hela är lite mer lekstuga, och man valde oftare att plocka in aktuella som inaktuella samplingar i låtarna (AWP-ljudet från CS t.ex.). På ett sätt känns det då ganska logiskt att man startade sin egen genre, korvjazz. Att säga att det hela är oseriöst må vara en förolämpning mot medlemmarna i bandet men med texter som ”Ja min son, det är klart du får en hund / om du vill ha en hund/ det är klart du får en hund / om du nu vill ha en hund så är det klart att du får det” eller ”du och jag är som bajs och kiss” är det väl konstigt att säga något annat.

Den flummiga andan blir än mer tydligt när man går upp på scen, utspökad till max i silvriga utstyrslar. Med sig har man en blåssektion bestående av barn från en skola i Emmaboda, en häst med laserögon och en magiker. Under spelningens gång målas också en tavla som kastas ut i publiken (vi hörde även att någon blev erbjuden 1000kr för den?). Allt är som det ska med andra ord. Ljudet är ganska lågt, och jag misstänker att det kan ha och göra med de barnen på scen. Detta påpekas av bandet som ber om högre volym, utan någon större effekt. Att säga att barnen står för den största musikaliska prestationen under spelningen är ingen överdrift, men så är inte den musikaliska njutningen den centrala anledningen till att jag gått hit. Jag vill se en skev show, skratta åt det efterblivna mellansnacket (och bandets flum i allmänhet) och kanske få någon nostalgisk kick av det hela. Ljuset består av pixliga korvar som blinkar förbi och den där labyrintskärmsläckaren från Windows 95, och när ytterligare en häst som sprutar såpbubblor ur rumpan hissas upp på en plattform till vänster om scenen är jag inte längre förvånad.

Det kan tyckas att det hela bara är en distraktion för musiken, och visst ligger det nog något i det. 50 Hertz är ändå det enda bandet som kan göra något sådant och det fortfarande känns rätt. Precis som Emmaboda är den enda festivalen som kan boka dem utan en tillstymmelse till ironi. Låtmässigt får vi bland annat höra den korta klassikern Titify, Johnny Cash-”covern” Ring of fyr och Chansen finns men är försvinnande liten (där även en maskerad Frej gästar). Det är som sagt inte riktigt det som står i hundraprocentig fokus, med tanke på hur mycket händer runtomkring. Ändå går det inte riktigt att ignorera, och de elektroniska lo fi-beatsen känns hopplöst daterade (jämfört SMKs musik som fortfarande håller) och sången har väl aldrig varit bandets signum. När så många av låtarna ändå inte har överdrivet mycket sånginteraktion känner jag att man gärna hade fått inkludera Där hör du hur det går (när man använder droger), en låt som är mer dansant och dessutom har en text som funkar på Emmaboda.

50 Hertz är ett band som fungerar bäst i mindre doser, och en även om man har material till det så kanske en timmes speltid är lite väl i överkant. Många låtar känns som lite konstiga val, och då utelämnar man ändå Intergrill och Älskar Ivor. På det hela taget är det ändå en godkänd spelning, och ganska exakt så som jag hade förväntat mig. Lagom spårad, flummig till tusen och ganska medioker när vet kommer till musiken. Jag ångrar dock inte mitt beslut att gå hit för en sekund, för en sådan här chans får jag nog bara en gång i livet.

Foto: Magnus Olsson