En gång i tiden spelade jag knatte- och så småningom juniorhockey. Våra matchentréer var exakt så här upphetsande: vi gick ut på rad i båset, tog av oss skridskoskydden och åkte ut på isen. Klubbens a-lag fick däremot äntra scenen genom ett enormt vikingahuvud under sina matcher. Spelarna började forsa fram ur ansiktets mun just när den noggrant (nåja…) utvalda låt som spelades nådde klimax. Ett adrenalinhöjande grepp som de förstås var och är långt ifrån ensamma med i dagens idrott.
Någon gång på vägen började jag tycka entrén var mer fängslande än det efterföljande spelet. Jag började fantisera om vilka låtar jag skulle spelat om jag själv hade fått bestämma. Det utrymmet har i efterhand blivit min definition av kraftfull musik. Huruvida låten kan appliceras på en scen där fullvuxna människor åker ut ur en fornnordisk sjökrigares gap eller inte är därför en fråga jag oroväckande ofta ställer mig. Är svaret ja är man inte sällan något lovande på spåren.
Sheffieldkvartetten 65daysofstatic har varit en utböling på postrockscenen sedan debuten The Fall of Math landade för nio år sedan. Deras nyfikenhet och progressivitet som band har lett till att de lika ofta som att skapa grandiosa atmosfärer låter som ett godståg med avklippta bromskablar. Ibland finns det överhuvudtaget inte utrymme för en andningspaus. Om svaret är ja?
Ja.
Det är något som till exempel musikläggarna på SVT har snappat upp. Låten Radio Protector från andragiven One Time for All Time har för att förstärka intensiteten använts vid flertalet tillfällen i dokumentärer och sammandrag som rört just sport.
Ändå är det omöjligt att veta vad man bör förvänta sig från 65daysofstatic. På 2010 års mästerliga We Were Exploding Anyway grävde de sig djupare ner i dansmusikens rytmiska kvalitéer och förstärkte den elektroniska närvaro som växt sig starkare i deras musik ytterligare. ”Det här är ju techno”, sa en vän, märkbart upprörd. Vissa såg skivan som ett distanserande steg från de båda tekniska och eteriska rockelementen.
Under tidsspannet från 2010 till 2013 har en EP och ett soundtrack givits ut men Wild Light är We Were Exploding Anyways ordentliga uppföljare. Och det slås snart fast att de inte har lämnat sina rötter. Faktum är att 65daysofstatic är ett band som bara verkar hämta mer och mer inspiration utan att putta undan gamla vänner till idéer och det har aldrig varit tydligare än nu.
”No one knows what is happening. No one knows what is happening. There is a lot of danger out there. Ok?”
Med de orden startar Heat Death Infinity Splitter; en maskin som inte använts på länge men vars rost snabbt ramlar av. Öppningsspåret låter som något som Mogwai hade kunnat skriva i sin allra bästa stund. Vad som sedan följer är kontrast på kontrast. Wild Light är 65daysofstatics lugnaste album hittills, vilket gör att de inte längre låter lika mycket som en sci-fi-orkester. Det inledande citatet fångar tonen perfekt: deras musik är kall och maskinell – farlig – men där finns en underton av tumultartade känslor, av någon som bryr sig.
Spåret Blackspots har inte en lika stark karaktär som sin omgivning och jag är ingen ivrig påhejare av att Safe Passage synthvägg får äran att ringa ut Wild Light men det är mindre noteringar. Här paketeras noise som skulle blidka det största Tim Hecker-fanet, gitarrtoner som den mest respektfulla av musiker skulle vilja sno och ett takthoppande trumspelande från Rob Jones som är smått ORIMLIGT. The Undertows sista två minuter med det omskakande pianot är kanske det mest maktlösa och rädda vi fått höra britterna, som om de lämnar vit flagg.
Efter det: Sleepwalk City (där Jones får någon sorts kreativ psykos), Tapei (skapades när de hade tre dagar tourledigt i Taiwan) och Unmake the Wild Light (herregud, de gitarrerna och det basdroppet!) bildar 20 orubbliga minuter, en trio som genom olika tillvägagångssätt fångar känslan av fullkomlighet. Ett klimax i samma ögonblick som skridskorna träffar isen. Wild Light får blodet att koka och i alla fall min hjärna att önska att jag satt i ett arenasekretariat och valde musik.