80-tals nostalgi över Primavera
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The Cure

San Miguel Primavera Sound, Barcelona

Betyg: 8/10

Tillsammans med Björk utgjorde The Cure festivalens självklara giganter. Eller som andra väljer att kalla det, nostalgifrossa de luxe. Efter att Björk olyckligtvis tvingats ställa in sitt framträdande, är det 80-talets gotiska depprockare med Robert Smith i spetsen som drar det största lasset, genom att samla festivalens hittills största massa, för vad som blir ett tre timmars mässande.

Det är svårt att sätta ord på ett band som The Cure. Meningar känns överflödiga, deras arv för mäktigt och stämningen för passionerad. Bland många av festivalens annars så hippa band blir The Cure en solid mittpunkt med 80-talets jonglerande ljudbilder uppfästa på en becksvart himmel.

I likhet med förra årets spelning på Bestival är det Plainsong som inleder vår resa genom klaustrofobiskt mörker, ångestladdade draman och spirande kärlek. Även om Pitcures Of You följer oss genom de första minuterna, kan jag inte blunda för att det känns slätstruket. Hur mycket jag än önskar att de ska ta mig med storm, överraska och överväldiga mig, blir det inledningsvis inte mycket till hopp. Men ty den som ger sig. Till och med på pappret är det i princip omöjligt att inte sjunka ned i dalar om man ska lira tre timmar, såvida man inte heter Prince. Men man reser sig snabbt ur dalen, mycket tack vare Just Like Heavens yviga enkelhet som snyggt smeker våra själar.

Det krävdes lite hits för att väcka ett relativt sömnigt Barcelona. Solens påfrestningar har troligtvis satt sina spår, och likt uttorkade växter faller många samman, längre bak i leden.

Passionen med stort P genomsyrar resterande delar, de dedikerade fansen börjar ge sken av sin mörka utstrålning. Jag kan inte sluta små le åt alla Robert Smith look a likes som i epicentrum av extas, knappt finner ord när A Forest strömmar ut ur högtalarna.

Det råder inga som helst tvivel om att det var under 80-talets glansdagar som The Cure hade sin kreativa topp. Melankoliska låtar som Disintegration och The Kiss får hjärtan att gå i brand, och i nummer som dessa går det inte blunda för deras storhet.

Close To Me är som vanligt en flört i sommarvärmen, och när Boys Don’t Cry stänger kalaset, har vi matats med hela 36 låtar.