Jónsí skapar magi

När Jónsi entrar scenen är det förvisso inte tillsammans med sina vänner i Sigur Rós, men det mesta är ändå som det brukar. Han bär scenkläder som ser ut som en blandning mellan en Roger Pontare-outift och ett träsktroll. När han sjunger ser han så plågad ut att man bara vill lägga honom i en säng och stoppa om honom. Lägg till en scenshow med projektoranimationer långt utöver det vanliga, addera att känslan är att publikens gensvar måste höras ändå bort till Azalea och LCD Soundsystem (ibland sker det omvända, men det beror snarare på amerikanarnas dansbeats än någonting annat) och toppa det med en avslutning som växer till någonting större än bara musik.

Jag förstår om man inte tycker att detta soloprojektet är lika intressant som islänningens övriga två konstellationer. Jag skulle kunna dra upp album från 1999 och 2002 och hävda att det aldrig blir lika skört igen men den tiden är förbi. Var den det inte i  förrgår så skedde det alldeles sig säkert när skymningen omfamnade vid kvällskvisten i går.

Den värld som Birgisson målar upp varje gång han öppnar rösten är fylld av älvor, gröna naturlandskap och gråtande, porlande älvar. En människa i faunaformat. Att duken i bakgrunden visar springande myror och nätta fjärilar känns inte som något ogenomtänkt infall.

Med risk för att låta hippie genomgår Linnéscenen under den timmen han spelar en kärleksrevolution. En atmosfär som reser sig allt högre ju fler stenar som läggs, en publik som skvallrar om att isländsk postrockpop håller på att bli populärare än vad som hade känts möjligt för några få år sedan. Kompbandet har dessutom haft den goda smaken att använda sig av tokshoegazeiga gitarrer – hängandes i knähöjd – och maler på betydligt mer än vad albumet annars tillåter.

När Sigur Rós var i Slottskogen 2008 gick man av till ringande toner för att komma in ett par minuter senare och riva av mästerliga Untitled 8. Inte många band gör en grej av extranummer på Way Out West, men Jónsi är undantaget. Också denna gång väljer han att gå av – denna gång är jag övertygad om att han inte kommer tillbaka, då hans set egentligen är beräknat slut tidsmässigt – men denna gång dröjer det inte ens en minut innan den gröna uppenbarelsen är tillbaka på scen.

Under första extranumret är jag så långt borta i drömmarna att jag glömmer anteckna vilken låt som spelas. Under andra – och sista – kompositionen går det inte att undgå. ”Grow Till Tall” tänjs ut från fem minuter till åtminstone åtta. Inledningsvis ekar rösten, slår genom Linnétältets andlösa väggar. När trummorna sedan slår följe halvvägs in uppstår känslan av fullkomlighet. Ovädret ökar stadigt på bildskärmen och när det går från regn till snö till blixtar får man scenshowen att uttnyttja maximal potential. Här har band som The Flaming Lips mycket att lära – även om det är ett helt annat typ av band – det visuella behöver inte ta över musiken, utan formerna kan faktiskt gå hand i hand.

Jónsi fortsätter virvla runt på scen och när han når sex minuter börjar han mässa ”Raise your hands”. Vi är inte så många som inledningsvis fattar galoppen, men en kort stund senare är tältet ett enda hav att uppsträcka händer till tonerna av vackerheten musikaliserat. En man i trettioårsåldern storgråter bredvid mig, en tår trillar fram även hos mig och det finns en mänsklighet, en genomgående närhet som vittnar om att Jónsi är en av vår tids största musiker.

Till sist tar det slut. Man vill inte, men det tar slut. När konserten är över är det som om allt varit en enda stor underbar uppbyggnad till den fulländade naturkatastrofen. Inledningvis nämnde jag klyschan ”större än musik”. Var du inte där förstår jag skeptismen, var du där vet du. Morrissey sjunger i en av sina låtar att hans hjärta är fullt. Han förutsåg uppenbarligen hur det skulle komma att vara att se Jónsi 16 år senare.

Text: David Winsnes

Foto: Magnus Olsson