A Place to Bury Strangers + Juveniles
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

A Place to Bury Strangers + Juveniles

Debaser Malmö 21/4

Betyg: 8/10 och 5/10

Jag ska inte ljuga. Jag vet ju redan innan vad jag har att förvänta mig från A Place To Bury Strangers. Missljud från trummor, bas och gitarr som tillsammans blir en armada. Frågan är bra hur långt man ska lyckas ta det. Just ikväll så är det långt. När Oliver Ackerman i sin regelrätt otvättade kalufs och förkrympta t-shirt väl dragit igång går det knappt att få stopp på honom. Ibland inbillar jag mig att bassisten Dion Lunadon har något oroligt i blicken i frontmannens allra vildaste stunder.

Att veta när en låt slutar och en annan tar vid är en omöjlighet. Istället är det små textrader och fragmentariska melodislingor som avslöjar. Större vikt läggs vid senaste alstret, Onwards To The Wall, med So Far Away i spetsen. Från Exploding Head står Dead Beat ut med sina dallrande garage gitarrer.

När Oliver mot slutet av den korta spelningen tar tag i sin gitarr och fäster den i takets sladdar för att sedan slå på den så kan det inte kännas mer rätt. Samtligt har batteristen Jay Space grabbat tag i en projektor och en suddig bild av en kvinna i vitt sprid över scenens väggar, tak och golv. När de går av har bandet inte yttrat ett ord till vare sig varandra eller publiken. Och varför skulle de. De har ju får mig och många andra att glömma hur man andas. Efteråt hör jag till och med folk som pustar ut. En utpustning som bäst kan beskrivas som en blandning av att ha tränat och att ha sett en slasherfilm.

Efter en mindre paus och iordningställande av instrument så kliver Juveniles upp på scenen. Även här vet jag vad som kan väntas. Otroligt välpolerad och betydlig mer välfriserad pop. Den diametrala motsatsen till A Place To Bury Strangers behagliga oljud. Och det är absolut inget fel med Rennes trions spelning. Men det ska erkännas att uppgiften är att ta över när det fortfarande ringer i öronen för att spela tillbakalutad drömpop är svårt. Det gapar tomt på golvet framför scenen och alla väntar i princip på Ambitions och We Are Young. Hard Working Girl verkar det vara få som har hört även om den också få läggas till gruppen redan innan kända låtlista. För det mesta blir det dock anonymt. Aningen poserade i en fransk poptradition så känns det hela lite avslaget. Pierres välstrukna button-down skjorta och den hippa analoga synten till trots. Ikväll bryr jag mig inte om ytan.

Kanske ska man inte jämföra banden. De har inte samma förutsättningar, och befinner sig knappt i samma musiksfär. Men jag kan inte komma ifrån duell-atmosfären de två emellan. En duell där A Place To Bury Strangers står som segrare; med intensitet och en ogenomtränglig betong vägg av (o)ljud.