A Place to Bury Strangers
Göteborg, 30/4 – 2015

Ett band kan ha hur många mohawks och Dead Kennedys-tatueringar de vill, men bara därför garanterar det inte att de är punk. Några som kanske inte återspeglar punkens mode på utstyrseln eller de politiska meddelandena är A Place to Bury Strangers, men deras respektlöshet för ljudnivåer, sina instrument och vad som förväntas av dem är mer relaterat till det sena 70-talet än 2015.

När Oliver Ackermann svingar sin gitarr som en leksak och kastar den i marken helt hänsynslöst så går tankarna direkt till Sid Vicious eller Kurt Cobains maniska scenuttryck, samtidigt som han och resten av bandet levererar flera av de bästa låtarna inom postpunkgenren idag. Innan bandet kliver på är det ingen ridå, ingen mäktig introsampling eller ett ”hej, vi kallas för New Yorks mest högljudda band så håll i hatten”, utan de går på och kör You Are the One som om vi vore redo för att få våra trumhinnor sprängda utan förvarning. Det stoppar däremot inte bandet från att låta oss uppnå fullständig eufori på Mind Control en låt senare.

Medan flera i publiken börjar stoppa fingrarna i öronen (bandet sålde öronproppar i en fin liten ask vid merchbordet – de är inte fullkomliga sadister), så börjar väggen av ljud tätna och sången blir allt mer svår att höra efter att den monsterdistade basgången i Supermaster drar igång. Rökmaskinerna ifrån scenen har skapat en enorm dimma där enstaka ljus och konturer av bandmedlemmar lyckas tränga sig igenom för att kunna skapa den ultimata upplevelsen av hur deras låtar borde upplevas visuellt.

Även om bandet upprätthåller en omänsklig nivå av energi, så är kombinationen av Drill It Up och tre av de minst intressanta låtarna ifrån senaste skivan inte direkt en dundersuccé mitt i setet. Om de hade varit ett normalt band hade de spelat Keep Slipping Away eller To Fix the Gash in Your Head för att ge publiken den hitkavalkad önskar, men så fungerar inte A Place to Bury Strangers. Ständigt utmanande och småprovocerande.

Samtidigt som publiken börjar segna till efter den utdragna och tunga Deeper, så belönas vi med I Lived My Life to Stand in the Shadow of Your Heart, Deadbeat och en gitarr- och basduell mellan Ackermann och Dion Lunadon i samma kaliber som Obi-Wan Kenobis och Anakin Skywalkers sista strid i Revenge of the Sith. Hela Pustervik har nu gått från en bunt stillastående iakttagare till ett enda stort distkalas.

Kvällens största överraskningsmoment är däremot inte gitarrerna som slängts till höger och vänster eller när Ackermann klivit ner från scenen och spelat lite rundgångsblues då och då, utan direkt efter Deadbeat så slänger Lunadon sin bas så hårt som möjligt på golvet i sann A Place to Bury Strangers-anda, går mot mixerbordet och tar fram ett enormt stroboskop, ställer sig mitt i publiken och börjar spela på det. Vad han faktiskt spelade på inne i stroboskopet är oklart, men han får fram ett beat som för tankarna till Nine Inch Nails tidigare material och förvandlar Pustervik till en EBM-klubb under några minuter. Ackermann tar sedan fram en mikrofon, skriker ett par ord så pass distade att de inte går att urskilja, även om vi hade fått hans vrål textade för oss på en projektor. Sedan försvinner medlemmarna in i dimman på scenen och ingen förstår vad som precis har hänt. Några ropar efter en låt till, men varför avsluta på ett annat sätt än total underbar förvirring?