A Place To Bury Strangers
Transfixiation

17 februari, 2015
Recension av Erik Blohmé
8

Jag förälskade mig i A Place To Bury Strangers när de 2007 släppte sin självbetitlade debutskiva, en fenomenal blandning mellan shoegaze och noiserock där de tog influenser från My Bloody Valentine, The Sisters of Mercy och The Jesus and Mary Chain och drog dessa till sina extremer. Gitarrer som låter som stenkrossar och trummor som smattrar i ett ändlöst hav av reverb.

Sedan dess har bandet effektivt delat sina fans i olika läger, de som saknar debutalbumets förkrossande ljudväggar och de som föredrar det mer nedtonade materialet på album som Worship. Worship är ju inte direkt dålig musik, men jag förstår inte varför A Place To Bury Strangers ville lägga band på sig själva för att göra en mer konventionell postpunkplatta? Det är så uppenbart att bandets styrka ligger på helt andra håll.

Genom att lämna det poppiga soundet och återvända till sin fixering vid urflippade gitarrer och kaos så verkar gruppen nu ha gjort en del besvikna, men för mig är det närmast julafton: den största poängen med A Place To Bury Strangers är de skoningslösa texturerna, där det låter som att all utrustning är sekunder ifrån att självantända av överbelastning.

Texterna mår som vanligt bäst av att inte utsättas för någon djupare analys, men även om de inte är något särskilt så är de är långt mer smakfulla än den usla kärlekspoesi som genomsyrade Exploding Head och nästan demolerade det albumet helt med sin pubertal-ångest-möter-rimlexikon-känsla (crying/dying/lying, etc). Ackermanns mörka röst kompletterar den kaotiska ljuddesignen väl, och kommer till sin rätt på ett helt perfekt sätt under Deeper, där han låter nästan lika hotfull som gitarrerna själva i all sin kyliga nonchalans.

Trummorna låter utmärkt albumet igenom, både det akustiska spelandet och trummaskinernas iskalla rytmer, särskilt under spår som Straight där det febriga hamrandet på hi-haten bär upp hela låten. I kombination med ett högt tempo och bandets oöverträffat aggressiva gitarr- och basljud så sparkar A Place To Bury Strangers så mycket rumpa att det nästan är overkligt, låtkombinationen I’m So Clean och Fill The Void mot slutet av skivan är helt enkelt riktigt bra, opretentiös rockmusik.

Själva återvändandet blir dock lite av ett problem, för har vi egentligen inte hört det här förut? Måhända så testar bandet en ny låtstruktur här, och lägger på lite stämmor där, men de slår inte direkt knut på sig själva i sin jakt på förnyelse. Transfixiation blir tack vare sin stilsäkerhet och det felfria utförandet ändå långt mer än bara ett tech-demo för frontpersonen Oliver Ackermanns effektpedalmärke Death By Audio, men albumet hindras från att nå de lite högre betygsstegen på grund av att bandet inte bryter särskilt mycket ny mark.

Oavsett så är gruppens nya album väldigt tilltalande för konnässörer av ojlud och distortion. Transfixiation är helt enkelt en bättre skiva än Exploding Head eller Worship, och tveklöst bandets bästa sedan debuten. Enskilda låtar spelar mindre roll, det är istället en helhet som byggs upp med hjälp av övergångar och instrumentella passager, ett riktigt album med en genomtänkt dramaturgi. Lugnare nummer balanseras mot de tyngre och låtordningen känns helt rätt.

Jag har ändå ibland lite svårt att lyssna igenom Transfixiation i dess helhet för att mina öron liksom inte klarar av det. Men det är ok. Det är på sätt och vis ett rimligt pris att betala för gitarrljud som dessa. Den monstruösa kakofonin kulminerar med We’ve Come So Far som bara blir mer och mer högljudd, omöjligt högljudd, så högljudd att jag nästan glömmer vad tystad är för något. Det får mig att bli helt nykär i A Place To Bury Strangers igen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1281 [name] => A Place To Bury Strangers [slug] => a-place-to-bury-strangers [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1282 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) )