Ben Daniels har berättat att hans musik med A Sunny Day in Glasgow brukar reflektera de platser som omgett den: debutalbumet Scribble Mural Comic Journal från 2007 spelades till exempel in i hans sovrum och, med respekt för hans grannar, direkt via hörlurar in i hans dator. ”If I’m working something out in my apartment, I have the headphones on, I’m being quiet, it’s a totally different sound, all contained in my computer. If we go to this space and can be really loud, you can try things with feedback” berättade han två år senare, i samband med den mer polerat ambienta, studioinspelade uppföljaren Ashes Grammar. Här råkade en orkans smattrande regn fångas upp på låten Close Chorus, vilket oavsiktligt bidrog till att göra den desto obehagligare. Och trots att det genom åren löst sammansatta A Sunny Day in Glasgow varit baserat i Philadelphia kan man ändå finna spår av den skotska, klassiskt missanpassade mentaliteten: deras musik bottnar i landets tradition av noiseblandad indiepop, finner ofta egensinniga och introverta svängar för att sen etiketteras med neurotiska låttitlar som ”Panic Attacks Are What Make Me ’Me’”.
På fjärdegivet Sea When Absent är geografin av större betydelse än någonsin: med bandmedlemmar utspridda över Philadelphia, New York och Australien har låtarna sammanfogats med hjälp av evighetslånga mailkedjor, där de bitar som tagits med är de som över huvud taget fångats upp i flödena. Som i ett kollage har de olika låtskisserna radats upp efter varandra för att sammanstråla i ett strukturerat kaos och i det mest nyskapande som sprungit ur shoegazegenren på år. Istället för att begrava melodierna i reverb har bandet använt sig av rena gitarrljud och förvrider sin musik med täta lager, kollapsande låtstrukturer och, framför allt, de många oharmoniska momenten.
Bara 19 sekunder in i In Love With Useless (The Timeless Geometry in the Tradition of Passing) – albumets förstasingel samt andraspår – klyvs den skira, luftiga ljudbilden av ett dissonant skrik: ”ANTIPSYCHOTICS / SINK TO THE BOTTOM / THINK OF IT, DEATH AS SOMETHING”. På samma sätt och med samma effekt spårar den R&B-flytande Crushin’ ur i ett falskt, semiironiskt gitarrsolo, för att sedan ebba ut och sätta punkt där den började. Med sina obehagliga, oljudande infall – i princip hela det Deerhoof-enerverande öppningsspåret, hårdrockssolot som inleder The Body, It Bends (ペルセポネが帰ってきた!), det återkommande Pokémonliknande ljudet i Golden Waves, fotbollshejarklacken Double Dutch och hur den fadear ut i en nerloopad hostning – inger albumet ofta en lika revolutionerande konstig känsla som när du hörde Loveless första gången.
I sin helhet är Sea When Absent det mest lättillgängliga A Sunny Day in Glasgow gett ifrån sig hittills, med en nyfunnen balans mellan debutalbumets egensinnighet och den stora poppotential som alltid pulserade under ytan. Framför allt har man tagit vara på de otroliga förmågorna hos sångerskorna Jen Goma och Annie Fredrickson: medan deras röster tidigare mest utgjort ambienta, spöklika bakgrundselement har man här placerat dem – och så även de väldigt, väldigt starka melodierna – längst fram i ljudmixen. På den dramatiska Oh, I’m A Wrecker (What to Say to Crazy People) låter bandet som att det bokstavligen smälter medan en stadig basslinga lyckas lotsa ut dem i en perfekt, dysfunktionell poplåt, och tillvägagångssättet är representativt för i princip hela albumet. Sea When Absent är vad som händer när en excentrisk sovrumsshoegazer funnit gelikar, utnyttjat varje resurs man finner inom räckhåll och skickat dem över hela jordklotet och tillbaka – lika underbart påfrestande som intressant och berörande.