A Winged Victory for the Sullen
Red Bull Music Academy, 1/11 – 2014

Efter att ha hört Carl Michael von Hausswolff gnola sig igenom sitt framträdande, som hamnar någonstans i gränslandet mellan ljudkonst och musik, är det befriande när A Winged Victory for the Sullen äntligen äntrar scenen. För att kunna återskapa de atmosfäriska ljusbilderna på Atomos, årets släpp, har duon har på denna turné med en kompletterande stråkkvartett. Stråkkvartetten står centralt på scenen, med Adam Wiltzie och Dustin O’ Halloran på varsin sida. De elektroniska ljuden verkar i symbios med de akustiska stråkarna, och resultatet blir en ofantligt vacker ljudbild med inledningsvis minimala variationer.

Låtmaterialet bygger främst på Atomos, som i sin tur är skriven för en dansföreställning, och når nya höjder live. Det är en större dynamik, mäktigare crescendon och framförallt mer fokus på de elektroniska ljuden, som både Wiltzie och O’Halloran är medkreatörer till. De som inte har hört bandet tidigare, vilket är en vanlig företeelse på festivaler men nog desto färre på denna tillställning, kan nog uppfatta det som att framträdandet bara innehåller en enda lång filmiskt suggestiv låt. Låtarna vävs ihop med varandra och skapar ett hav av vackra tongångar, utan början och slut – ett musikaliskt limbo.

Valet av lokal är helt perfekt för denna typ av musik, stora scenens vackra utsmyckning går egentligen inte att bli mer passande. Däremot går det definitivt att klaga på festivalens upplägg. Drop in-systemet till scenerna fungerar inte riktigt när musiken är så lågmäld som den ibland är. Dörren in till salen smattrar med jämna mellanrum när nyfikna besökare vill se var som försiggår – inget fel med det, men det är inte direkt stämningshöjande. Sedan är det också diskuterbart huruvida A Winged Victory for the Sullen passar in på en festival som till 95 % består av dansmusik. Som tidigare nämnt tvivlar jag på huruvida det var någon som inte hört duon innan som bevittnade hela konserten, särskilt eftersom att deras speltid krockade med den omåttligt populäre Todd Terje. Även O’Halloran kommenterar avslutningsvis också deras malplacering på festivalen, direkt efter att ha försökt öppna den kyl av Red Bull som stod vid sidan av scenen (visade sig vara en installation, till allas besvikelse), med att de kommer att spela en låt till, sen får publiken dansa och dricka Red Bull resten av kvällen.

Den näst sista låten, vad som också skulle kunna kallas deras största hit i sammanhanget, vackra Steep Hills of Vicodin Tears är konsertens höjdpunkt och sätter punkt för Wiltzie och O’Hallorans medverkan på scen. Låtens suggestiva karaktär målar upp ett landskap så vackert att det hade kunnat platsa i den finaste av Hayao Miyazaki-filmer. Sista låten framförs enbart utav stråkkvartetten och blir ett perfekt avslut på konserten. Trots att A Winged Victory for the Sullen kanske inte passar in på Red Bull Music Academy, gör de en fantastiskt bra Sverigedebut, i en underbar lokal, för alldeles för få människor. Men av de som faktiskt var där, är det nog få som inte har spelningen i bakhuvudet när de dansar och dricker Red Bull natten lång. Ett bra betyg, tycker jag.