Det var ett tag sedan Active Child, eller Pat Grossi som han heter när han inte spelar harpa, senast släppte en fullängdare. Med 2011 års debutalbum You Are All I See etablerade han sig som en säregen och kraftfull artist, hand i hand med dream pop-kollegor som How to Dress Well och Purity Ring. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, vilket resulterat i en artist som funderat en hel del på vad han egentligen vill göra. I intervjuer inför nya skivan säger han: “On Mercy I wanted to feel new again in my own music […] I wanted these songs to reflect my growth as an artist over that time.”
Den viljan hörs. Med hjälp av producenten Van Rivers har Grossi lämnat debutalbumets eteriska klangmålning och Curtis Lane-EPns syntpop, och istället låtit R&B-fröet som alltid funnits där slå ut i full blom. Dessvärre luktar blomman ganska illa. Om Mercy är ett resultat av mognad, som Grossi själv säger, så handlar det snarast om att nå en stel vuxenhet.
Hela skivan lider nämligen av en brist på riktning. Den gyllene ekvation av otroligt starka melodier och vacker produktion som hörs på äldre låtar som Hangin’ On och Take Shelter har fallit som ett korthus, och kvar finns på sin höjd den andra komponenten. Hade det inte varit för just den välpolerade produktionen hade många av låtarna på Mercy känts helt meningslösa. 99, Stranger, Temptation och titelspåret är allihop fallstudier i vad en popmusikalisk låtskrivare bör undvika med alla medel: verser och refränger som känns som separata enheter, byggda på innehållslösa melodier. Grossi och Rivers försöker förmodligen låta skönt bakåtlutade, men känns bara lata. Hela tiden söker jag med ljus och lykta efter en riktning, en vilja. Det finns ingen.
Efter en stund uppenbarar sig dock några få undantag. These Arms och Never Far Away utnyttjar båda två de möjligheter som kommer med R&B-fokuset. De låter svängiga, luftiga och har åtminstone lite mer målmedvetenhet och driv än sin omgivning. Men även här saknar jag starka melodier som etsar sig fast. Var har de tagit vägen?
Det är synd att de försvunnit, för Active Child bär i grunden på ett fantastiskt uttryck. Pats sopranröst, som under ungdomsåren slipades av högt ansedda Philadelphia Boys Choir, är fantastiskt vacker och unik. Precis som hos svenska falsettkollegan Loney Dear är klangen så rund och kontrollerad att det ibland är svårt att särskilja honom från kringliggande blåsinstrument eller stråkar. Harpan, som förvisso glömts bort lite den här gången, är ett perfekt ackompanjemang till en sådan röst. Att sätta denna änglaliknande kombo i en R&B/indiepop/electronica-kontext är en genialisk idé. Men inte ens då funkar det utan bra låtar att luta sig mot.
Too Late – som bredvid Darling är skivans absolut smörigaste ballad – avslutar det hela och sammanfattar också allt som är dåligt med Mercy. Grossis mål med skivan är att gestalta kärlek i dess olika stadier, men den stillastående stelhet han förmedlar är inte ens i närheten av de intensiva känslor som är kärlek.