Adna: Med ärligheten i första rummet

För ungefär en månad sedan släpptes en video där Henrik Berggren pratar om det då 20-årsfirande Broder Daniel-albumet Saturday Night Engine. Videon var en del av marknadsföringen inför en kommande bok om bandet, som ska släppas under bokmässan i höst. De flesta var upptagna med att försöka reda ut huruvida bandet ska spela på mässan eller inte, men den som istället tittade på videon fick höra en eftertänksam frontman som funderar över hur tiden förändrat deras musik. Henrik pratar något osammanhängande och glider ofta iväg i egna tankar, men återkommer gång på gång till vad han alltid sett som bandet kärna: ärligheten. Inför sig själv, inför musiken som skapas, inför publiken. Mot slutet liknar det närmast ett manifest.

Att prata med Adna är att få en försiktigare, mindre koncentrerad version av samma manifest. När vi träffas i en murrig klubblokal i Jönköping, där hon några timmar senare ska spela, berör vi alla möjliga ämnen: låtskrivande, gymnasiets svårigheter, ångest inför att spela live, religiösa barndomssånger som inspiration och skillnaden mellan Berlins och Göteborgs musikliv. Under hela samtalet finns dock en röd tråd, som vänligt men bestämt pekar på ärligheten som enskilt viktigaste drivkraft.

– Det känns som att det här med ärlighet lätt glöms bort i musikbranschen, och i andra branscher med för den delen, säger Adna. Så fort man är lite extra ärlig så blir det lite knäppt och skevt. Eftersom jag gör musik helt för min egen skull är jag ärlig mot mig själv. Jag behöver få vara det.

Adnas karriär inleddes när hon under gymnasiets andra år blev uppringd av Despotz Records. Då hade hon inte släppt något eget, knappt ens försökt lansera sig själv som artist. Trots det ville bolaget satsa helhjärtat på henne. Det är den typen av talangscouthistoria som knappt existerar idag. Med tiden har jobbrelationerna utvecklats till personliga vänskapsband, och Adna säger att hon ”aldrig vill byta skivbolag”. Även här står ärligheten i första rummet.

– De är väldigt fina människor, och vi litar på varandra. Jag tycker om att jag kan ringa dem när som helst, att jag får kopia på alla mejl som har med mig att göra. Vi har alltid en öppen dialog, ett öppet sätt att jobba. Jag tycker det är ganska skönt med ärlighet, allt blir så mycket lättare då.

Mycket har hänt sedan den där dagen i andra året på gymnasiet. Uppbackad av två fullängdare och en EP börjar Adna nu röra sig allt längre ut i världen. Några veckor efter vi pratar ska hon åka till Tyskland och Storbritannien för att bland annat spela på Brighton-festivalen The Great Escape. Det nya albumet är såklart i fokus, men på frågan om vad skivan handlar om svarar hon trevande.

– Oj, det kommer jag inte kunna svara på. Jag vet inte faktiskt… Jo, det vet jag. Men alltså… jag flyttade till Berlin för ett år sedan, eftersom jag behövde dra. Då skrev jag den här skivan. Två låtar är skrivna i Göteborg, men resten är skrivet allt eftersom. Så den handlar väl lite om det.

Om att flytta och hamna i en ny miljö?

– Nej, inte om att flytta i sig. Jag läser mycket onödiga grejer, och en dag läste jag om ordet Lucifer och tyckte det var häftigt att det betydde både djävul och ljusbringare. För mig var det två olika saker. Så jag tänkte att jag kunde försöka göra något fint av mörker och ljus, jobba med de två som tema och ställa dem mot varandra. Sedan bara skrev jag.

Hur går skrivprocessen till?

– Jag vet inte, lite hur som helst, var som helst. Jag skriver mycket på svenska, men det känns jobbigt att sjunga på svenska, så jag försöker göra en schysst översättning till engelska sen. Oftast gillar jag att utgå från en text. En text på ett papper har ju också en melodi i sig, och så kan det hända att det kommer musik ur det. Eller så har jag bara en låtidé, till exempel var Shiver en låt jag hade i huvudet länge och spelade in om och om igen, tills det lät som jag ville att det skulle låta. Sånt händer också ibland. Men man kan nog säga att text och melodier är det jag oftast utgår ifrån, och sen sitter jag någon gång under småtimmarna och bygger arrangemang utifrån det.

Flyttade du till Berlin med en medveten tanke om att det skulle förändra musiken?

– Ja, absolut. Under sista halvåret av gymnasiet funderade jag, som alla andra, på vad jag skulle göra efter. Jag hade bra betyg i musik, men inget annat. Så jag bestämde mig för att se hur långt jag kan ta det här projektet bara genom att vara väldigt ärlig och göra exakt det jag tycker om, utan att tänka på hur någon annan kommer tolka det jag gör. Att bara göra det för min egen skull. Och då kände jag att jag behövde komma iväg. I en ny stad kunde jag arbeta och utvecklas utan press, eftersom jag inte hade någon relation till Berlin på samma sätt som till Göteborg. Jag kunde börja om lite grann, sådär klyschigt och fint.

Hur flytten till 10-talets europeiska kulturhuvudstad har påverkat henne personligen har behandlats i nära på varenda text om Adna det senaste året. Vad färre har undersökt är hennes upplevelser av skillnaderna mellan musiklivet i Berlin och Göteborg. Är den tyska metropolen så levande och öppen som det ofta sägs?

– Det skiljer sig ganska jättemycket, men jag är dålig på att hänga med i vad som är häftigt. Sånt här kanske man inte ska säga egentligen, men jag har tyckt att det känts lite för elitistiskt i Sverige. Kreativiteten är inte det som står i fokus riktigt, utan snarare allt runt omkring, vad man ligger på för bolag och sådana saker. I Berlin är folks spontana reaktion när de hör att någon håller på med något kreativt snarare ”jaha, vad kul, var kan jag se eller höra?”. Det är en sådan grej jag tänkt på. Samtidigt finns det ju väldigt mycket elitism i Berlin också. Eller jag vet inte, det finns väl överallt egentligen.

– Det händer också så mycket mer än i Sverige såklart, det är en större och bredare scen med mycket olika människor. Kultur från alla möjliga platser i världen, och jättemycket klubbar. Det finns inte så mycket regler alls, vilket är både positivt och negativt.

Adnas melankoliska och storslagna pop står på många sätt för sig själv. Nordirlänska SOAK hade varit en perfekt turnékompanjon, men i övrigt är det svårt att placera henne i en särskild musikalisk rörelse. Uppväxten i Sveriges indiehuvudstad har förvisso gjort avtryck på musiken, men influenserna är mycket bredare än så. Allt ifrån Amason (som under kvällens konsert får sin låt Ålen tolkad) till religiösa barnvisor har smugit sig in i hennes musik. Och än en gång, sökandet efter ärlighet.

– Jag lyssnade mycket på punkrock och indierock under högstadiet och gymnasiet. Mycket BD och Joy Division. Men jag tycker om så mycket annat också. Jag älskar James Blake och Amason. Man plockar väl på sig lite från alla håll. Ibland kan det också vara så att musiken i sig inte tilltalar mig, men det finns kanske någon ärlighet i den, något speciellt med texten, eller något annat som jag inspireras av. Hur som helst gillar jag melankoli väldigt mycket tror jag. Jag har ingen musikalisk familj, men när jag var liten brukade min mamma sjunga religiösa låtar och melodier, nynna innan vi gick och la oss. Det lät väldigt melankoliskt och fint, och det är någonting i det som känns hemma. Jag försöker använda mig av det i min egen musik, tror jag.

Efter arbetet med den nya skivan ligger den närmaste tidens fokus på gigande. Med samplers, syntar och gitarr som enda sällskap åker Adna runt i Europa och erövrar land efter land. Men hon är nervös inför kvällens spelning. Att spela live är inte det som lockar henne till musiken.

– Att skapa och experimentera har alltid varit det roligaste. Livespelningar har alltid varit lite av ett ångestmoment. Det är inte så att jag inte tycker om det, men det är en jobbig situation. Så jag försöker göra så mycket spelningar som möjligt nu, för att lära mig tycka om det. Lära mig hur man ska vara på scen.

Blir det lättare ju mer du utsätts för det?

– Jag vet inte, både ja och nej. Ibland känns det okej och ibland inte. Men det kommer väl med tiden.

Vad har du mer för framtidsplaner?

– Jag vill släppa en skiva om året, så länge jag orkar och tycker det är kul. Sen skriver och sjunger jag en del åt andra projekt också, har från i år börjat jobba som låtskrivare åt olika bolag. Att skriva musik är som sagt det absolut roligaste, så jag vill försöka skaffa mig mer sådana jobb. Jag vet inte hur mycket jag får avslöja, men ett franskt projekt som jag är inblandad i ska släppa sitt snart. De har använt min sångröst, och jag har skrivit lite smågrejer.

Mobilen vibrerar regelbundet under hela samtalet, och ett par minuter in i intervjun blir vi tvungna att pausa eftersom Sveriges Radio ringer för en direktsänd intervju. När jag stänger av micken andas Adna ut något. Jag frågar om det är mycket på gång just nu.

– Ja. Att bli intervjuad är en konstig situation, som att prata med sig själv. Det känns så dumt, för man svarar ofta så maniskt. Det handlar ju om musik. Det är så mycket större än bara de där standardsvaren.