Afghan Whigs kryper in på bara på skinnet
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The Afghan Whigs

Way Out West

Betyg: 7/10

Generationen äldre matas med läckerbitar den här eftermiddagen. Först Billy Bragg. Nu The Afghan Whigs. Det blir nostalgi i massor för de som var med när det begav sig och för många av oss som aldrig fick chansen. Det kultförklarade Cincinnati-bandet Afghan Whigs klamrar sig fast i den alternativa rockera som fick världen att hålla andan under 90-talet. Det är vare sig gång- eller milavstånd till Seattles dånande grungescen som spreds under detta årtionde. Men vi ser tydliga spår av de ljudmattor som amerikanska band hämtat från Seattlescenen sedan grungens intåg.

Mark Lanegan må ha en av rockens främsta röster, men Greg Dulli är inte långt efter. Hans souliga och fylliga stämma kryper in på skinnet uppbackad av en dånande orkester. Jag är helt uppslukad över hur ett band som återvänt från de döda relativt nyligen känns mer tidlösa än någonsin. Och det grundar sig inte enbart på klassiska Gentlemen från 1993. Band som Afghan Whigs ger ett pekfinger åt kritiker som tvivlat på gitarrmusiken. Det här sällan känts så innerligt att låta ens hjärta rivas upp av deras nagelbitande strofer som nu.

Från inledande Uptown Again till avslutande Into The Floor briljerar man med ett tajt sampsel till en lyrisk publik. Men det är märks att det är en sluten krets. Linnétältet har sett bättre dagar. Men det ligger aldrig bandet till last.

När Gentlemen uppenbarar sig brister det för de flesta. En klassiker rakt in i blodet. De drivande ljudbilderna till Gregs aggresiva framtoning gör sig till rätta i den stundande solen. Men det är Debonair som ger oss kickar likt nikotin. Likt ett upplopp sugs vi in i en enda stor anstormning. Hade vi varit på en klubb hade det här varit bland våra svettigaste ögonblick. Nu förblir vi fläckfria.

Trots en setlist som faller mig i smaken är det ändå en besvikelse att Somethin’ Hot uteblev. I mitt tycke, en av de här bandets bästa låtar. Vad många inte tänker på är att det här Ohio-bandet spottar ur sig covers som Lovecrimes av Frank Ocean och lite Marie Queenie Lyons. Men det är ändå lite bittert att deras tolkningar av Radiohead, Drake och Prince utblev. Det hade lyft det här ytterligare.

Foto: Magnus Olsson