Agalloch, Sticky Fingers 11/5-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

För att vara ett band som gjort en koncept-EP av skräckfilmen The Wicker Man (1973), använder sig av ben för att få fram olika slags klanger och influeras av glada konstnärer som Ingmar Bergman och Godspeed You! Black Emperor är Agalloch en ganska munter liveuppevelse. ”Anyone who wears a Rush tee during an Agalloch concert gets points”, säger John Haughm när den nära två timmar långa konserten på Sticky Fingers närmar sig sin upplösning. Strax därefter sträcker han ut handen i publiken för att skaka hans hand och försäkra sig om att den träffade inte misstagit Haughm för att vara ironisk. Omgivna av rökelse och vad jag tror är djurben visar sig metalkvartetten från Portland ståta med en aura vänligare än en majoritet av alla indieband som släpper album i maj hopslagna.

Kvällens enda bidrag från Agallochs senaste fullängdare – 2010 års Marrow of the Spirit – presenterar Haughm genom att säga att vi förmodligen kan höra en Göteborgsinfluens i Ghosts of the Midwinter Fires (+ Joy Divison + Killing Joke, lägger han till). Han gillar metalscenen i staden, det märks. Om man lyssnar noga kan man nästan höra At the Gates i vinden, skojar han. Då har de redan spelat Limbs, och dundrar sedan in i Falling Snow.

Sättet Agalloch sedan mitten på 90-talet utvecklat folkmetal genom nyansrika ljudbilder, oförutsägbara strukturer och rysliga stämningar är omöjligt att förbise. Men hur hängivna fans de än har är det samtidigt svårt att ignorera det faktum att deras musik gör sig betydligt bättre i en musikanläggning. Jämfört med spelningen på Fängelset i samma stad förra året är ljudet betydligt bättre men att de fyra medlemmarna envisas med att framföra musiken utan hjälp utifrån stjälper dem fortfarande. Agalloch missar inte ett taktbyte (och det är många!) men detaljerna spolas bort och gitarrerna som på skiva växlar sound blir till slut ganska monotona i sin brist på variation. När The Melancholy Spirit spelas är pianot playback.

Deras låtar verkar helt enkelt vara för svåra att framföra för bandet. Tills de hyr in en allt-i-allo-musiker som kan hjälpa till att framföra Haughms suggestiva orkesters musik så som den var menad att låta blir det svårt att gå helt tillfredsställd från en Agalloch-konsert. Som extranummer river de av sin Our Fortress is Burning…-låttrilogi och den trogna publiken på Sticky Fingers ser ut att fyllas av utomvärldsliga makter. Längst bak sitter Aesop Dekker iklädd Unknown Pleasures-tröja och bankar stenhårt på sitt trumset, på sidorna står basisten Jason William Walton och gitarristen Don Anderson och i mitten finnes geniet John Haughm. Det är mäktigt och trots allt bra – men här finns ytterligare potential.