Agent blå
Agent blå

11 juni, 2017
Recension av John Jonsén
8

Ibland känns det som att en förbannelse vilar över Göteborg. Varje gång ett nytt indiepopband bildas i staden är de dömda att ständigt jämföras med Broder Daniel. Det hände Makthaverskan, det hände School ’94, det hände The Sun Days och framför allt har det hänt Agent blå. Är det bara lat journalistik som har skapat detta? Eller gömmer det sig på riktigt en ond indiedemon längs med spårvagnslinjerna som impregnerar allas gitarrslingor med ett BD-virus?

Låt oss naivt säga att det är det sistnämnda. Att alla incestuösa jämförelser till band med delad hemstad som Agent blå är resultatet av någonting övernaturligt. De har nämligen lyckats bryta denna västkustbesvärjelse med sitt självbetitlade debutalbum. De har lämnat Göteborg bakom sig och samlat på sig en hel värld av postpunkinfluenser. Redan från skivans första spår Derogatory Embrace har den släpiga nihilismen övergetts och bytts ut mot någonting färgsprakande och ständigt maximalistiskt, mer åt de soundkvarter som Soviet Soviet, A Place to Bury Strangers och DIIV hänger vid. Bandets första låtar Strand och Frustrerad har båda fått en total make-over som gör låtarna rättvisa, med en produktion som får dem att kännas levande och energiska gentemot de något avskalade originalversionerna.

Det som lätt hade kunnat bli skivans svaghet är Agent blås tydliga facit till låtskrivande: ett hetsigt intro, en lugn och stabil vers, en storslagen refräng och till sist en outroslinga som slingrar sig längs gåshudskullarna de framkallar på armarna. Men i stället blir deras mall en möjlighet för bandets medlemmar att briljera. Gitarrinsatserna under (Don’t) Talk to Strangers och Emelie Alatalos sång i Red, White Rose är båda sprängfyllda med dramatiska och knivskarpa melodier som tänjer något enormt på hjärtsträngarna. De har samtidigt lyckats ta den internationella postpunken och sammanstråla den med en konventionell låtstruktur, utan att förutsägbarheten blir ett hinder. Det är ett konstant nöje att veta när gitarrerna och trummorna kommer dra av en duell i harmoni och adrenalin, som en pingismatch i postpunkdivision. Då och då kommer ett par slängkyssar mot svenska band, men sällan mot de från Göteborg. Dream Boy Dream har ett lika mysdansant intro som hos Hurula, men båda har också kapaciteten att skriva lika slagkraftiga refränger. 21:38 och dess stämningsfulla uppbyggnad från det inledande pianot är som om Agent blå möter Kents Du och jag döden i en fatal strid med enbart choruseffekter som vapen.

När gitarrernas jordbävningsliknande pedalkaos i Faust ringt klart och skivan tagit slut är det en känsla av överraskning och glädje som finns kvar. Det är fantastiskt att få bevittna Agent blås utblomning till någonting så här vackert. De glider över ribban av sina förväntningar och hinner samtidigt göra några coola tricks innan den storslagna landningen. Förhoppningsvis är det sista gången som deras bandnamn ens behöver associeras med Broder Daniel, för omvärlden har så mycket mer gemensamt med detta album än hemstaden. Det är entrébiljetten till så många internationella scener som Agent blå nu är redo för.

Skivbolag: Luxury

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1513 [name] => Agent blå [slug] => agent-bla [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1514 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 6 [filter] => raw ) )