Agent blå
Morning Thoughts

15 maj, 2019
Recension av Andreas Hörmark
6

Göteborgs Agent blå har fått det svåra uppdraget, eller den stora äran, om man så vill, att som sista band någonsin ge ut ett album på Luxury Records. Skivbolaget, som även gett ut band och artister som Farväl till ungdomen, Alice b, Westkust och Makthaverskan, lägger nämligen ner i vår. Den sistnämnda gruppen har Agent blå ofta jämförts med. Ständigt har de betraktats ett slags yngre syskon till dem – ibland på ganska rimliga grunder, men ofta har det också varit lite orättvist.

Morning Thoughts är ingen helomvändning för gruppen; de redan frälsta kommer givetvis att känna igen dem. De har kvar samma kombination av indiepop och postpunk, samma svärta. Den ungdomligt naiva frustrationen är också där, någonstans, men verkar för det mesta ha övergått i mer vuxen eftertänksamhet. De låter mognare än tidigare. Det är mindre av nu nästan patenterad Broder Daniel-indie, och mer goth, mer shoegaze. På albumets knappa trettio minuter hinner gruppen distansera sig från sina lokala rivaler, i det evigt pågående derbyt som är Göteborgs indiescen.

Den dansanta och ganska ösiga Colors of the Dark är ett gott exempel på gruppens tekniska skickligheter – inte minst trumspelet, som genomgående är oerhört rytmiskt, och inkluderar alla möjliga slagverk man inte alltid hör på popskivor. Efter ett par nummer av den skränigare sorten når vi den alldeles underbara drömpopballaden Child’s Play. Det är ett av albumets mer upplyftande spår, och som med sina akustiska gitarrer och tamburiner blir en utstickare. Den låter precis som man önskar att The Cure skulle låta år 2019 (även om vi alla låtsats älska idén om det trippelalbum med tolvminuterslåtar som Robert Smith hintat om).

Den stillsamma, syntiga Boys är en perfekt shoegazelåt. Slowdive-influenserna är påtagliga – låten hade kunnat komma direkt från Souvlaki. De olika instrumenten, körerna, och Emelie Alatalos sång kompletterar varandra perfekt. De målar upp ett drömlikt landskap, mycket också tack vare produktionen på albumet, som är mycket klarare än på förra. You’ll Get It When You’re Older tillhör också en av höjdpunkterna, och är ett perfekt exempel på den tonårsmässiga ångest vi förväntar oss att få ta del av på ett Agent blå-album. Refrängen är alldeles lagom hjärtskärande, alla riff utmärkta.

Det kan tyckas vara en aning motsägelsefullt, att först mena att Agent blå nu, mer än tidigare, gör sin egen grej, för att genast jämföra dem med en rad äldre band. Det är ju någonstans denna genres förbannelse, och gäller egentligen alla genrer som hade sin storhetstid för några decennier sedan, för att i dag få ett rejält uppsving. Du är, oavsett dina låtars kvalitet, dömd att jämföras med genrens pionjärer. Det gör såklart inget. Det verkar inte vara några större problem för Agent blå heller.

Something Borrowed låter nämligen som ren nostalgi, kanske för att huvudriffet är stulet, ”lånat” av Joy Division. Det är också den låt som allra mest låter som en äldre Agent blå-låt. Alatalo sjunger i verserna stillsamt, hon nästan mumlar fram orden, för att i den starka refrängen ta i lite mer.

I denna låt fungerar det greppet utmärkt, men ibland blir det lite för mycket av det. Det kan kännas som om gruppen har en tydlig formula, flera av spåren går in i varandra, blir svåra att särskilja, trots albumets korta speltid. De är allihopa välskrivna låtar, men det saknas kontraster. Och shoegaezig likgiltighet i all ära, men det hela blir inte bättre av att man bitvis undrar om Alatalo sjunger mot sin vilja under pistolhot. Det blir en aning monotont. Det är även synd då deras låttexter, som tidigare varit värda att ta till sig, ofta drunknar helt. Men, till deras försvar, passar ett drunknande oerhört bra in i genren ”dödspop” som de själva proklamerat att de tillhör.

Morning Thoughts är kanske inte ett album som förnyar genren, eller vidgar dess ramar. Och det kan man väl knappast begära. Det räcker med att Agent blå är måna om att försöka förnya sig själva, vidga sina egna ramar. Det är för det mesta ett steg i rätt riktning för dem, och ett värdigt tack och hej för Luxury Records. Agent blå låter inte som alla andra indieband från Göteborg. Agent blå låter som Joy Division, The Cure och Slowdive, med fler. Det är så det funkar. Och det är helt okej.

Skivbolag: Luxury

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1513 [name] => Agent blå [slug] => agent-bla [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1514 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) )