Det är inte längre bara Agnes Obel och hennes piano på nya skivan Citizen of Glass. Nästan på ett filmiskt vis förmedlar albumet en ödesdiger och effektfull stämning genom stråkar som fioler och cellos som tidigare varit komplement till pianot i hennes musik. Här används de i större utsträckning och skapar bredare uttrycksmöjligheter för att förmedla mystiken som präglar låtarna. Det instrumentala står främst för att skapa atmosfären, där Obels röst blir likt toppen av ett isberg med mångbottnade och intrikata kompositioner under ytan.
Den mörka stämningen som infinner sig beror vidare på skivans budskap, där albumtiteln kommer från tyskans Gläserner Bürger – glasmedborgaren. Albumet är en nutidsskildring av övervakningssamhället och människans reducerade identitet, och Agnes Obel introducerar åter mystiken till individer som lever i glashus där de dokumenterar allt de gör på sina sociala medier. Den melankoliska stämningen får speciellt genomslagskraft på de akustiska spåren Red Virgin Soil och Grasshopper. Den sistnämnda i synnerhet för tankarna till den tyska musikern Hauschka, vars specialbyggda pianon också förmedlar den känsla som Obel lyckas göra med bravur. Resultatet är ett experimentellt album där danskan breddar sitt artisteri med inslag av klassiskt, folk och jazz i en sammanslagning fylld av mystik.
Genom att även låta sin röst ta ut svängarna mer än tidigare visar hon vilken skicklig vokalist hon är. Till exempel med röstförvrängningen på låten Familiar skapar hon illusionen av två sångare, där hon förvridit pitchen på sin egen röst till att låta som en konstlad mansstämma. Skickligt nog fungerar den lite spöklika rösten på grund av den olycksbådande musiken den ackompanjeras av. På ett poetiskt vis behandlar hon det dystopiska temat utan att vara överflödig. Det är minimalistisk poesi hon skapar, och det avskalade ger en extra dimension av mystik till musiken som liksom rör sig mellan raderna. Agnes Obel förmedlar en sinnesstämning likt få andra, precis som på de tidigare skivorna Aventine och Philharmonics. Då hon är mer experimentell på Citizen of Glass rör hon sig dock iväg från sitt tidigare sound, men lyckas som innan med att fängsla lyssnaren.
Agnes Obel har skapat något som känns större än allt hon gjort förut. Det krävs en utvecklad musiker för att utifrån en fras och en känsla skapa ett helt album som fungerar så väl som detta gör. Sorgsen och vacker musik har hon alltid skapat, men med fler stråkinstrument i centrum har hon nyanserat sitt sound. Tillsammans med bara ett piano är hon fantastisk, men på Citizen of Glass är hon briljant.