Green Stage
Agnes Obel
Northside, 11/6 – 2017
Publicerad: 12 juni 2017 av
Noa Söderberg
Hur skulle det låta om John Bauers teckningar filmatiserades i stadsmiljö och behövde ett soundtrack? Vi lär aldrig få veta, men den regissör som inte bad Agnes Obel tonsätta spektaklet skulle begå tjänstefel. Den Köpenhamnfödda artisten, uppväxt på Chopín och Nina Simone, förenar gammeldags mystik med modern pop. Resultatet passar lika bra på en klubb som bredvid silverskimrande älvor.
Kanske passar det mindre bra på en stor festivalscen tidigt på dagen, men Agnes med band gör allt i sin makt för att förflytta den lerhärjade publiken till en mörkare, disigare och mer avskild plats. De lyckas. Redan i inledande låten Citizen of Glass etablerar de det stillsamma men samtidigt kraftfulla uttryck som sen präglar hela konserten. Det är eftertänksam kammarmusik som inte räds att explodera när rätt tillfälle kommer.
-
Det tillfället dyker upp snabbt, i och med Familiar, en av de mest minnesvärda låtarna från skivan Citizen of Glass. Trummorna hamrar och bandet marscherar fram, mer tvärsäkert än i den inspelade varianten. Elektronik och akustik blandas sömlöst och berättar om undangömd kärlek (”And our love is a ghost that the others can’t see / It’s a danger”). Det påminner om Sigur Rós och Jónsis sätt att skapa musik: i ett ständigt sökande, men samtidigt med en stadig blick mot horisonten.
Andra gånger minskar intensiteten, som när Agnes ensam sjunker ned i pianot och spelar en instrumental låt som ännu inte har något namn. Det har sin plats, men allra bäst blir det när bandet tar i med full kraft. Mot slutet liknar det en bergsklättring, med högre volym och mer vrålande instrument för varje låt. Stretch Your Eyes landar i ett cellocrescendo värdigt att ställas bredvid Silver Mt. Zion vilken dag som helst (cellisten Kristina Koropecki kommer mycket riktigt från Montreal, den stråkbaserade postrockens hemstad).
När en Chelsea Wolfe-minnande version av Stone avverkats vänder sig Agnes Obel mot publiken och verkar uppriktigt rörd över havet som möter henne. ”Mangemangemangetakk” säger hon innan avslutande On Powdered Ground rör sig från försiktigt utforskande till ännu ett oändligt klimax. Mangetakk själv.