För att komma i rätt sinnesstämning ser jag originalet från 1902. Handlingen är i all sin enkelhet briljant: några vetenskapsmän beger sig till månen och träffar där reptilliknande akrobatiska utomjordingar som självantänder vid beröring. Genialiskt. De övertydligt teatraliska gesterna har all den charm man kan begära av en stumfilm. Jag drar sedan ner ljudreglaget, startar om filmen, och höjer istället musiken i hörlurarna – Air. Om det blir en så omvälvande skillnad är osäkert men onekligen intressant. För det är just kring en restaurerad version av Georges Méliès 110 år gamla La voyage dans la lune som Airs sjunde album med samma namn bygger på. Denna färglagda version som länge var försvunnen hittades i Spanien 1993. När det kom till musiken tillfrågades Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel för att sätta en nutida prägel på projektet. Bandet stängde in sig i studion och kom ut lagom till nypremiären på filmfestivalen i Cannes förra året.
Som filmmusik är det lyckat. De pålagda färgerna tillsammans med den subtilt utflippade musiken blir perfekt. I en scen så attackeras vetenskapsmännen av utomjordingar och det nu kulörta fantasifulla månlandskapet blir lagom psykedeliskt till den drömska popen. Framförallt ser jag dock detta som ännu ett Air-album. Filmen har endast varit en inspiration. Och mycket är sig likt. Det svala och blyga från duons första utflykt till vår närmsta himlakropp, Moon Safari, är tydlig genom alla spår. Det är däremot dramatiska slagverk som inleder i Astronomic Club. De organiska flyglarna blandas med syntetiska trummor och sporadiska ljudsatteliter. När man i soundtracket till Virgin Suicides samplade filtrerade konversationer från filmen(”Obivously, Doctor, you’ve never been a 13-year-old girl.”) har man här, eftersom det ju rör sig om en stumfilm, lagt in anonyma speakerröster som räknar ner inför en uppskjutning. Victoria Legrand från Beach House gästar också med sin viskande godnattvisestämma på Seven Stars och Who Am I Now?. Moonfever, en atmosfärisk spöklik rymdsymfoni blir aldrig till den dansanta electro som tycks bubbla under ytan. Det är istället i Sonic Armada, med sin mörka, medryckande bas, utflippade hammondsynt och elektriska sitar(!) som blir det bästa avbrottet. Fantastisk, pandemisk rymdjazz som skulle ha passat lika bra på en smugglarbar på Tattoine. Men man återgår hela tiden till det lugna och avslagna . Jag förlåter det i början, det är ju Air, men känner ändå en viss frustration inför de sista låtarna.
Méliès blickade framåt med dåtidens filmteknik. Air tvingas blicka bakåt men med nutidens drömmande pop. Man är bunden till något som man inte var på den så subtilt euforiska debuten; upptäckarglädjen går inte att tvinga fram igen inser jag.
Det kvartslånga originalet La voyage dans la lune kan laddas ner lagligt och är absolut värd att titta på.