Jag har bara träffat Wallentin Richardsson en gång men han har en så uppenbart vänlig och entusiastisk aura över hela sin person att du vid ett möte kommer vilja lyssna på varje ord han har att säga. Som sångare är det nog en extra god egenskap. Richardssons uttryck är lika starkt när han sänker tonläget och mumlar i den brusiga Grönland-inledningen eller hypnotiska Dots and Dashes som när hans röst rusar ikapp med det crescendostinna bandet i makalösa Never Mind The Fine Print. Tillsammans med Erik Sunding, David Scholander och Niklas Björk bildar han ALBERT: ett band som kan varandra utan och innan, som på sitt debutalbum låter lika delar rastlösa och flåsande som andäktiga och spända.
Redan på de två första singlarna, Lux och No-Show, kändes det som kvartetten hade något förhållandevis stort på gång. Som anhängare av den tydligt emotionella delen av den svenska indierockscenen har man inte varit bortskämd de senaste åren. ALBERTs enorma känslospann bör inte begränsas till landsgränser – nämnda Dots and Dashes låter till exempel nästan lika mycket som att flyta genom rymden som Mercury Revs Desert’s Songs och den melodiska melankoli som genomsyrade Death Cab For Cuties nummer tre och fyra känns igen – men när Richardsson stundtals tangerar Logh-vokalisten Mattias Fribergs betoningar och bandet verkar veta exakt när de ska spänna åt linan för största möjliga effekt är det svårt att inte pusta ut och känna äntligen.
Debutalbumet är visserligen ingen helgjuten upplevelse. Away We Go utmynnar i en utdragen epilog utan riktning och även om No One Knows Where The Light Goes intensifieras mot slutet gränsar arrangemanget stundtals mot det glättiga, vilket skär sig mot omgivande spår – där stämningarna alltid verkar anta en skala vars storlek är svår, verkligen svår, att hitta i vardagen. Scholanders ljusa pianotoner mot de till bristningsgränsen spända linor som är gitarr och bas är en kombination vars kontrast ofta skulle kunna slå väldigt fel. Där närmar vi oss den situationen. Med det sagt är det adderade elementet från Scholander kanske huvudanledningen till att nästan varje låt på ALBERT känns som en total genomladdning.
Under 38 minuter sjunger Wallentin Richardsson om en rad saker som kan tolkas på olika sätt. Musikalbum är som bekant inte sällan uppbyggda så. Den konceptlösa grunden läggs heller inte i den lyrikmässiga kontexten. Leta istället i hur ordet ”right” hänger kvar i luften på ett ställe Grönland, i hur en fånig men rasande snyggt levererad rad som ”Away we go” i rätt situation kan låta som en livsuppmaning eller i hur allt vid ett tillfälle kulminerar i ett repetitivt ”You can keep it all to yourself”. Lösryckta ord invirade i ett sällsynt musikaliskt patos. Ibland är det rätt skönt att inte kunna relatera – att bara betrakta hur något tornar upp sig, reser sig, rasar, och om igen. Till slut är man själv rätt golvad.