Albin Lee Meldau
Göteborg, 23/11 – 2016

Inne på Nefertiti kilar Albin Lee Meldau runt och tar en bärs och tjötar lite i baren innan han ska gå på. Stämningen är så där avslappnad och trevlig som om vi befann oss på en riktigt skön hemmafest. Det bara råkar vara så att någon ska gå upp på scenen och spela för oss också.

Till ryggdunkningar och förväntansfulla rop intar Göteborgsonen scenen med ödmjukhet och glädje. På streamingtjänster hittar en än så länge bara fyra låtar från Albin på hans EP Lovers. Så om en missade spelningen i Hagakyrkan under Way Out West i somras är det mycket nytt material ikväll. Vad som lockat hit så många människor är en röst som vibrerar och tar andan ur en. Han sjunger som om han viskar hemligheter, läser kärleksbrev, blivit huggen i hjärtat eller ryggen – detta med en imponerande tonsäkerhet.

Tyvärr är dock inte ljudtekniken riktigt på hans sida i dag, vilket hänger med spelningen ut. Främst när Albin verkligen tar i från tårna blir den bristande ljudkvaliteten märkbar, men det hindrar ingen här från att totalt knockas av den starka och hjärtskärande rösten. Det känns ända in i märgen när han desperat vrålar ”Well you say that you love me / Let me go”. Intensiteten sköljer över lyssnarna likt en våg, som bryts först när den når tegelväggarna.

På scenen är nervös det sista Albin känns som, och mellansnack blir det en del av. Han pratar glatt på om Bengans skivbutik här i Göteborg och om sin kommande EP för en entusiastisk publikskara. Vid ett tillfälle, innan spelningen är över, stämmer vi alla in i Ja, må han leva för en av musikerna han har med sig. Det hela skapar en personlig och avslappnad atmosfär. Ena stunden gungar du med till den allvarsamma och ibland dystra stämningen som infinner sig vid låtar som Lou Lou och Darling. Andra stunden fnittrar du när han pratar om hur han inte kan dansa. För även om rösten och musiken förmedlar passion och styrka, är scenspråket ibland något tafatt om än charmigt.

Efter att ha förfört sin publik med blues, soul och till och med lite country är Albins hemmafest slut till allas besvikelse. Vi har fått dansa, vi har varit nära till gråt, vi har lyfts upp och vi har omfamnats. Encoren uteblir tyvärr, men fem minuter efter han stigit av scenen ses han återigen i baren snackandes med folk. Känslan är lite som när gitarrkillen på festen spelat klart. Fast det finns en viktig skillnad – den här gången ville ingen att han skulle sluta.