Omslaget till Alcests Shelter ådrar sig mycket av det som utgjorde designfilosofin bakom förra årets mastodontverk Sunbather. Deafheavens skiva bar en rosaskimrande nyans hämtad ur det man ser när man stirrar mot solen. På ytan ett väldigt enkelt stilgrepp, men som i grunden skakar om och petar hål på black metalens alla konventioner. Alcests Shelter poserar med ett liknande yttre, men istället för att bevittna det med egna ögon är det ett tredjepersonsperspektiv som används i Alcests solstirrande. Det som skiljer Alcests användande från Deafheavens är att det i det här fallet på alla sätt och vis tycks vara ett distanserande – inte en återfödelse – från black metalen.
Tagit till dess spets har det alltid varit mixen, kombinationen, mellan shoegaze och black metal som varit det intressanta elementet i Alcest som musikprojekt. De var länge potpurri-genren blackgazes fanbärare. Inte nödvändigtvis för att de var bäst, men de var åtminstone störst. Med Shelter har huvudmedlemmen Neige rivit ner allt han byggt upp. Här finns inte ett spår av metal kvar.
Alcest är, helt plötsligt, ett ganska mediokert shoegaze-band. De estetiska influenserna i de drömska, nästan svävande låtstyckena på skivan vittnar kanske mer om något man hittar på ett Burzum-album än, säg, något från Loveless. Men längre än så sträcker sig inte metal-influenserna. Att Sigur Rós-producenten Birgir Jón Birgisson lånat ut sina kunskaper för skivan säger kanske mer om soundet än jag kan uttrycka med ord.
Ointressanta genredefinitioner därhän är Shelter till syvende och sist ingenting utan sina mörkare beståndsdelar. Den drömpoppiga klang man lägger an i Opale låter förvisso som Alcest i deras soligaste stunder. Men den sorgsna, svarta musik som tidigare drev musiken in i de vackra stunderna saknas vilket lämnar lyssnaren med en enorm transportsträcka helt utan hållplatser. De änglalika crescendon man kan finna i Sigur Rós musik närmar sig ofta översentimentalitet (se: Ára bátur), men på något sätt lyckas de komma undan med det. Här siktar Alcest på något liknande, men landar i det där plastiga Disney-slutet iallafall. Shelter är inte summan av sina delar, för där finns inga.
Att Neige och kamraten Winterhalter rört sig bort från det franska språket för att orera på engelska funkar som en metafor för hela bandets utvecklingskurva: desto längre de rör sig från sitt ursprung, desto tydligare blir det hur lite de har att säga.