Åldern gör sig påmind, Marianne Faithfull.
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Marianne Faithfull

Stockholm Music & Arts

Betyg: 4/10

I mina yngre dagar lyssnades det mycket på musik i min familjs hushåll. När farsan fick välja var det ofta Pink Floyd, Fleetwood Mac, The Rolling Stones och Marianne Faithfull som vrålade ur ljudsystemet. För honom är David Gilmour Gud. När morsan fick välja var det, till resterande familjemedlemmars förfäran, Barbados, Bosson och liknande SKRÄP som haltade sig ut ur högtalarna. Nu är det väl snudd på omöjligt att benämna Magnus Carlsson som Gud, men oavsett vilken konstellation han sjöng i var han en ”snygg kille”, vad nu det betyder. Kort sagt så valde jag att traska närmre den stig som min fader stakat ut åt mig.

Marianne Faithfull ser nästintill nedsövd ut när hon äntrar scenen. Hon behöver ständigt påminna sig själv om vad låtarna heter och hur textraderna lyder genom att bläddra i nothäftet som är strategiskt placerat vid hennes sida. Vilket kanske talar volymer om hennes engagemang under kvällen.

Rösten håller än, om man nu kan säga det om hennes kraxande. Men det låter ungefär som det borde, så att säga. Det är det bristande engagemanget som får spelningen att falla handlöst. En knubbig liten tant, en skugga av sitt forna jag, som står blickstilla är inte så spännande att se som man kanske kan tro. Tiden är inte helt bortslösad ändå. När publiken brister ut i applåder händer det någonting med Marianne. En glöd återvänder till hennes ögon och över ansiktet breder ett leende ut sig. Det må vara högst flyktigt, men den där glädjen gör mer än man tror. Hade den infunnit sig under hela spelningen kunde det blivit så otroligt fint och minnesvärt. I stället lämnas vi med tanken om hur det skulle kunna vara, hur det en gång i tiden var.

Allra bäst hade det varit om Faithfull hade kunnat stanna kvar i sängen den här kvällen. Men vi vet ju alla de här veteranerna ständigt släpar sig dit cash finns. Det kan man ju tycka är lite sorgligt, men förståeligt. Det är så oerhört värdigt att veta när man bör sluta.

Foto: Annika Berglund, Stockholm Music & Arts