Vid första anblick så tycks det kanske att det finns många Aldous Hardings i världen. I allmänhet finns det ju musik i överflöd och särskilt gitarrspelande singer-songwriters känns överrepresenterade bland musiksläppen. Vid andra anblick, det vill säga när man faktiskt lyssnar på hennes musik, förändras uppfattningen totalt. Det är ingen virvelstorm som denna åsiktsförskjutning innebär, utan snarare är det små linjer som på några år förändrar ett ungt ansikte till ett inte lika ungt. Där finns något som märks först när förändringen är glasklar, men som har funnits med hela tiden.
Med Designer som Hardings senaste släpp är detta särskilt tydligt. Varje låt på skivan mjuknar stillsamt upp under sin speltid och när de kommer till sitt slut så är de något annat än vad de var från början. Albumet karaktäriseras av kringelkrokar som nyzeeländskan varsamt lägger ut genom låtarna och har full kontroll över. The Barrel är ett sådant exempel som börjar med en smygande gitarrslinga, men sedan stegrar i en lågmält triumfatorisk kakafoni av diverse ljud. Under singelns gång dyker obönhörligt nya komponenter upp, som mot slutet har tagit den mot oanande höjder. Detta illustreras dessutom väl av videon, där Harding hittas alltjämt gungande i en drömvärld, varefter hon senare dras djupare ned i denna och förvandlas till en Shakespeariansk mardrömsfigur.
Det finns vidare en dualism också i Hardings musik. Medan allt är stillsamt på utsidan så finns det både kallare och varmare strömmar när man dyker ner under ytan, och med dessa ständigt skiftande temperaturer lyckas hon skapa djup i alla sina låtar. I Zoo Eyes når denna konstruktion sin högsta punkt. Med en så djup röst att den nästan försvinner sjunger sig artisten uppåt mot falsetten i refrängen, ackompanjerad av både ett lugnt gitarrplock och något slags falskt blåsinstrument. Detsamma tycks dessutom finnas i hennes lika mystiska texter. På just Zoo Eyes är det en konfrontation mellan det inre barnets och den existerande vuxnas olika synsätt på världen, samtidigt som de båda förenas i en skräckblandad förtjusning inför livet. I Pilot är det däremot Hardings nihilistiska tankar som drabbar samman med samhällets begäran av mer lättsamma samtalsämnen. I denna flyktiga värld (där referensen till Albert Camus hintar om att ingenting har någon mening) söker hon efter trygghet, men fastnar ändå i existentialismen: ”I get so anxious I need a tattoo / Something binding, that hides me / But when the time comes to design it / It opens up like height under a pilot”.
Som mycket på skivan är det extremt introspektivt, men det ligger helt rätt i tiden. När världen konstant snurrar på och uppmärksamheten ständigt är riktad mot kriser och krig kanske det är nödvändigt att ta ett kliv tillbaka. Eller kanske ska man ta kliv in i sig själv för att reda ut tankar och för att skapa nya sådana – något Designer övertygande lockar till.