Aleks – soul på sitt vis

2011 släppte han vad som kom att bli en svensk soulklassiker. Inte längre fiender är ett personligt sökande efter svar, identitet och sin egen mening i en värld som på många sätt har tagit allt från honom. 5 år senare är han albumaktuell igen. Nu i en genre som, sakta men säkert, har tagit stormkliv. Vi har träffat Fruängens stjärna Aleks.

Aleksandar Manojlović känns väldigt avslappnad när jag träffar honom en ruskig höstdag i Stockholm. Det är bara någon dag innan hans nya album – Livet mellan raderna – ska släppas. Ett album som låtit sig väntas på i fem år sedan den kritikerrosade debutplattan.

– Det har funnits många olika anledningar. Dels för att jag tappade motivationen ett tag. Jag hade problem med min hals efter min turné 2012. Jag fick operera den så det var en lång återhämtning. Sen så hände det andra grejer i livet som man var tvungen att prioritera. Det finns saker som är viktigare än musiken. En annan anledning är att det har tagit ganska lång tid för mig att göra det här albumet, att veta vart det ska hamna.

Hur skulle du säga att det skiljer sig från Inte längre fiender?

– Jag har mognat mycket sen Inte längre fiender. Jag tror att det hörs i musiken. Den är nog lite mer vuxen. Och samtidigt så har den en botten. Jag vill förändra med musiken. Jag vill inte att folk ska ropa mitt namn eller hylla mig. Jag gör musiken för att förändra folks tänkesätt. Det kan låta jättenaivt men jag känner att jag kan förändra världen med min musik.

Trots att den botten som Aleks beskriver är märkbart närvarande i musiken som presenteras är det väldigt svårt att peka på vilket element av musiken som bidrar till den. Det är nakna texter omringade av en ljudbild lika influerad av amerikansk södern-rap som tonerna av balkan. När Aleks var knappt tio år gammal hittades hans pappa död, skjuten i huvudet på en restaurang i Stockholm. Den serbiske pappan bar på ett musikaliskt arv som har överförts till sonen. Ett jugoslaviskt musikarv som tydligt kan höras i det sårbara sättet som Aleks skriver och framför sin musik på.

– Jag menar att vår musik från forna Jugoslavien är soul. Men det är soul på vårt sätt. För mig är det inte ett så stort hopp från soul till vår musik. Musiken är väldigt själfull. Även om många låtar handlar om att hon lämnade mig eller att jag och min flaska är dom enda som kan komma överens så är det väldigt ärligt. Och det har självklart återspeglats i hur jag skriver min musik, hur jag sjunger. Men jag gillar att kombinera saker. Jag gillar att få in balkan på nya sätt. Som på förra skivan när jag fick in jugoslaviska trubači i ett södern-influerat beat. Där kände jag att jag gjorde något nytt, som inte gjorts.

Vad har du för jugge-favoriter?

– Sinan Sakić är min favorit. Men det finns många. Mycket äldre gamla rockband som Bijelo dugme, Crvena jabuka som var stora innan kriget. Det är legender! Det finns hur mycket samplingar som helst man kan använda från dom, jag måste bara cleara dom först, haha.

I samma veva som Aleks debutalbum släpptes fick vi också höra svensk soul på skånska från Albin Gromer. Det pratades om en ny svensk soulvåg, lika influerad av Mauro Scocco och Lisa Nilsson som The Latin Kings. Men vågen uteblev. Istället blommade svensk hiphop på modersmålet ut på riktigt. Och i kölvattnet av den utvecklingen kan vi idag istället se tecken på en försenad version av det man pratade om för 5 år sedan. Artister som Cherrie och Leslie Tay figurerar i samma värld som Aleks var med och skapade.

Känner du dig delaktig i vad vi kallar för svensk R&B idag?

– Ja, 100 procent. Det är ingen snack om saken. Det vet alla. Den som säger något annat ljuger för sig själv.

På vilket sätt tror du att du har format den?

– Bara genom att vara mig själv och våga uttrycka mig på det sättet som jag gjort. I soul och i att sjunga. Du vet, på den tiden om du skulle sjunga skulle du vara poppig. Det fanns inte gata i svensk soul då. Det fanns inte dom uttrycken. Sen menar jag inte att alla idag har blivit direkt influerade av mig men jag menar att jag startade något. Det känner jag själv. Och jag tänker inte sluta än. Jag har bara börjat också.