Omslaget till Forced Witness blir märkligare ju längre man tittar på det. Smartphone-fotografer som klöser sig fram genom persiennerna för att ta en bild på en kille i hopplöst daterade solbrillor, illa sittande turtleneck och axellång backslickfrisyr. En omslagsidé som hämtad ur den stilbildande mockumentaryn Spinal Tap – om filmen istället handlat om en avdankad new wave-one hit wonder som tappert lever kvar på den här sidan millenniet. Någon som aldrig kommer sluta tro att ett välplacerat saxsolo är tidlöst sexigt.
Vid en snabb googling är det enkelt att slå fast att den riktiga Alex Cameron förmodligen är yngre än sin persona. På omslaget till debutalbumet Jumping the Shark är hans ansikte redigerat med kråkfötter och ärrbildningar och prytt av en bred och mönstrad skjortkrage – alltsammans dränkt i gyllene ljus som vore det kvällssol i Miami. Ändå, personen bakom förklädnaden skiner igenom. Förutom bildbevisen avslöjas Camerons karaktär främst av sin brutala självinsikt – en äkta Alex Cameron (så att säga) skulle aldrig bekänna sitt taffliga leverne genom de smärtsamt komiska textraderna på Forced Witness. På inledningsspåret Candy May sjunger Cameron att ”I live with a deep regret / Of all I do on the internet”. Och värre ska det bli.
Styrkan i Camerons texter är att de förblir lyrik även när det är roligt – det här är inte standup eller en novelty act. Han balanserar precis på gränsen mellan det tragiska och det dråpliga för att bägge aspekterna ska stärka varandra. Strangers Kiss, en duett med Angel Olsen, gestaltar misär i sin mest oglamorösa form utan att förminska den. Det är känslan av att se sina drömmar och ansträngningar förvandlas till memes av människorna man ville imponera på. ”I feel like Marlon Brando circa 1999” heter det på Marlon Brando. ”Countdown to diabetes at the Hacienda” är ett annat hiskeligt motiv, eller varför inte den poetiska gestaltningen av att porrsurfa: ”And I get my satisfaction baby / Got it streaming in 1080p / Across multi-tabs I see sun-kissed flesh / I see no end to torture and misery”. Det är som en total invertering av Lana del Reys glamourösa bildspråk, även om de båda skulle kunna existera i samma värld.
Det finns korta ögonblick där albumets balans bryts en aning, där komedin tar över helt eller där könsorden haglar tätt utan större finess, men det är förlåtligt sällan. Det är kanske en oundviklig konsekvens av att låtskrivandet kastar sig så ohämmat mellan de tabubelagda ämnena. Och Alex Cameron är, trots allt, en hjärtlig figur – det är meningen att vi ska gilla honom. Han är som Ricky Gervais i The Office, mot bättre vetande hoppas vi att det ska gå bra fast vi vet att allt kommer gå åt helvete. Och när den daterade men modernt producerade heartlandrocken à la Tom Petty ökar i tempo finns inget ironiskt avstånd mellan oss och musiken. Vi sitter med i hyrbilen eller 10 dollars-hotellrummet och hejar på medan Cameron kämpar mot sin största motståndare – sig själv.
Det som är slutgiltigt avgörande är egentligen att musiken håller även utanför konceptet. Cameron vet hur man skriver en hook som talar direkt till hjärnbarken – efter bara en genomlyssning studsar refrängerna runt i huvudet som radiojinglar. Avslutande Politics of Love är så trogen albumets idé att den lika gärna skulle kunnat spelas in 1989, men vid det här laget tillhör mitt hjärta en patetisk gestalt i speed metal-solisar och allvarliga problem med impulskontrollen. Det är en paradox som slutligen bryter illusionen – Alex Cameron är för bra för att misslyckas.