Pustervik

Alex Cameron
Way Out West, 10/8 – 2018

Publicerad: 11 augusti 2018 av Erik Blohmé

8

”Post-irony (from Latin post (after) and Ancient Greek εἰρωνεία eirōneía, meaning dissimulation (or feigned ignorance)) is a term used to connote a state in which earnest and ironic intents become muddled.”

Källa: Wikipedia. Detta är stämningen ikväll. Som att säga ”jag älskar dig” i ett skämtsamt tonfall men ändå uppriktigt mena det.

Redan innan spelningen börjar det med allsång till Michael Jacksons The Way You Make Me Feel, innan gardinerna plötsligt dras bort och bandet avslöjas. Publiken älskar Alex Cameron och Alex Cameron älskar publiken – i ett skämtsamt tonfall. Men mest älskar alla Camerons ”business partner” Roy Molloy. Det jublas varje gång han lyfter sin saxofon. ”That’s Roy Molloy on saxophone!” ropar Cameron vartenda eviga gång det blir ett solo (vilket är mycket ofta) och alla hurrar och applåderar. Det är nästa filmiskt – och på sätt och vis spelar ju alla roller. Camerons persona skruvar på sig i absurda rockposer, precis på gränsen mellan äkta feeling och patetik. Publiken fuldansar och klappar i takt i samma gränsland.

Knasigheterna är lyckligtvis välavvägda, de tar inte över spelningen, trots att Molloy plötsligt recenserar sin pall (”turns on a dime”, ”that’s good balance”, ”4 stars out of 5”). I grunden handlar det om musik som är så medryckande och välskriven att lyssnaren lätt missar en textrad som ”The worst part about being homeless/is waking up from a dirty wet dream/with a lap full of cum and a head full of steam”.

Orsaken till att humorn fungerar så bra är att den är grundad i genuint bra musik och går hand i hand med något lite mer djuplodande. Duetten Strangers Kiss, där keyboardisten tar över Angel Olsens del, är egentligen hjärtskärande mellan alla sina one-liners. Men det finns väl mycket mörker i det vi ofta skrattar åt. Frågan är om vi skulle vara beredda att konfronteras med de riktiga känslorna av ångest och misslyckande som finns underliggande i exempelvis Tommy Wiseaus så-dålig-att-den-blir-bra-film The Room.

Marlon Brando avslutar spelningen på topp med konstant handklapp och dans, och publiken applåderar och stampar i flera minuter efter ett extranummer – men förgäves. Vi får nöja oss med att dansa runt till Born To Run som spelas direkt efteråt.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2582 [name] => Alex Cameron [slug] => alex-cameron [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2583 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 483 [filter] => raw ) )