Vinden viner över den vilda västern, dröjande gitarrtoner rör sig bland slätterna och en melankolisk körsång ekar mellan bergsväggar. Precis här någonstans finner du Alexandra Savior och hennes Belladonna of Sadness, men trots ensligheten i melodierna är hon inte ensam i detta ljudlandskap.
Som Alex Turners personliga protegé har Savior fått en osedvanligt lätt färd mot musikmedias hyllningar. Hennes egen del i skapandet är givetvis beundransvärd, men samarbetet med Turner ger både rubriker och produktioner den där extra guldkanten. I krediteringarna finns producenten James Ford, som Arctic Monkeys-sångaren även arbetat med på Humbug, och tillsammans målar de sitt tydliga avtryck på skivan. I en sneakpeek inför albumets release visas inspelningsprocessen och utifrån videon verkar de båda männen styra en stor del av skivans sound. Det är rimligt i och med att de båda är excellenta musiker, men det ger också känslan av att Saviors egna artistiska uttryck har dunklats en aning. Att stå under Turners vingar är en fantastisk möjlighet för sångerskan, så länge som hon tillåts att testa sina egna. Videon lämnar en underlig eftersmak, men slutresultatet av inspelningen är en debut som riktigt glänser av omvårdnad och där varje liten ton känns helt rättplacerad. Saviors och Turners texter slingrar sig i krokar och levereras lika träffsäkert som hos världens ledande hiphopakter – men förutom den oantastliga produktionen är Belladonna of Sadness även en stilla berättelse som berör.
Varje låt är en egen historia och de olika protagonisterna flimrar förbi som polaroidbilder. Eleganta egennamn flyger från Saviors läppar och används som metaforer för känslor och stämningar. I Mirage leker Savior och Turner med en uppsjö av sådana fraser i ett slags idéarbete kring sångerskans scenpersonlighet. Det börjar med ”’Violet’ was tickling my fancy / Gives out just the right amount of soul” men efter ytterligare funderingar bestämmer hon sig slutligen i refrängen för att kalla sig ”Anna Marie Mirage”. Tillsammans med detta alter ego följer en melankoli som ger självaste Lana Del Rey något att bita i. Låten behandlar den fasad som artister målar på för att sticka ut och blir särskilt relevant när den speglas mot den tydliga image som Savior själv har.
Denna persona fungerar dock så väl med de ödesdigra sångmallar som Turner skapar, att det känns onödigt att ifrågasätta den. Tillsammans Saviors obrydda röst levererar de båda musikerna låtar som cirkulerar likt ett väloljat kugghjul på Belladonna of Sadness. Spåren överlappar varandra utan synliga övergångar, men existerar ändå som separata enheter. Stundvis kan trummorna och gitarrslingorna tyckas snarlika, men texternas tydliga teman hindrar dem från att helt blandas samman. Girlie, Vanishing Point och Mystery Girl bär alla närbesläktade element, men skillnaderna som separerar dem från varandra framträder så mycket tydligare. De inbjuder till att ägna än mer uppmärksamhet åt de varierande instrumenten och att gräva ner sig i de hemlighetsfulla texterna.
Mystiken ligger tung över Belladonna of Sadness och förutom de trolska femme fatales som hittas i merparten av låtarna, behandlas också skuggsidan av kärlek. I Bones, som Turner uteslutande skrivit, beskrivs den där förlamande känslan som infinner sig i förälskelsens första stadie, den som lägger sig över allt du gör och känner: ”Drift away and only dream of you / And I have to say, I wake up in the mood”. Med snudd på desperation sjunger sångerskan om hur romansen letar sig in i både medvetande och kropp.
Trots sin svårmodighet är Belladonna of Sadness välkomnande att kliva in i, men priset att betala för detta är spåret som varje mening och varje pianoslag efterlämnar. Turner har färglagt varenda liten vrå i produktionen och Savior känns som sångerskan snarare än albumets huvudsakliga artist. Det är en besvikelse då debutanten själv borde få vara den som lämnar den avgörande signaturen på albumet. Belladonna of Sadness är ett mycket lovande första album, men det visar inte på Saviors fulla kapacitet.