Alice Boman
Way Out West, 9/8 – 2014

Det tycks krävas ett särskilt mod att vara Alice Boman som musiker: hennes trånande sånger om kärlek är lika textmässigt rättframma som avskalade, lika emotionellt intensiva som sårbara. På Pusterviks lilla scen är hon med och avslutar årets Stay Out West-program som ett rofyllt avbrott mellan Mighty Oaks och Real Estate nere i den större lokalen.

Som följd av den senaste tidens släpp av EP 2 och den stora uppmärksamheten därtill är övervåningens publikyta i princip fylld ända bort till baren – medan rummets vördnadsfulla konsertatmosfär kolliderar med några enstaka lounge-mingel. Det är ett störande moment när Boman presenterar sin andlösa, utlämnande musik: ”What do you see when you look at me, who do you see and what do you think when you think about me, do you even think about me?” över ett ensamt piano och känslomässigt förstärkande tystnader i What. Förmodligen är det den vimsiga stämningen som tar bort lite av den sorgsna nerv Boman visar upp på skiva – som om hon faktiskt förväntades fylla våningen med bekväm loungemusik.

På scen backas Boman upp av musiker på trumpet, saxofon och livetrummor, vilka kompletterar hennes hemmasättning på keyboard och trummaskin. Det tillför kraft och dynamik till de vanligtvis minimalistiska låtarna och sammanfaller kanske bäst mot slutet, i Burns vändande slutparti med överliggande trumpetslinga. Även Boman själv tar ut svängarna mer, tänjer sin speciella röst på ett helt annat, mer artistlikt, sätt än på sina förtegna hemmainspelningar.

Och artistrollen passar henne: efter det senaste årets genombrott och internationella uppmärksamhet tycks den kompakta skaran vid scenen lika bekant med som hänförd av hennes låtar. Vi gör en gemensam inandning efter insikten att introt till Waiting framförs. Vid en punkt av spelningen rinner tårarna längs kinden på personen bredvid. Alice Boman berör djupt med sin intima, psalmlika musik, och förhoppningsvis tas hennes förmågor ännu bättre till vara på nästa gång.