Allah-Las
Field Day, 7/6 – 2015

Efter en lyckad förstadag tar vi nya tag och kör på med andra tillika sista dagen på Field Day 2015, som till mestadels består av en massa rock. På line-upen ser vi akter så som Patti Smith, Ride, Bad Breeding, YAK, DIIV, och många fler. När jag går omkring på området runt två-tiden är det fortfarande någorlunda tomt, antagligen på grund av gårdagens bravader. Bland de första som spelar är amerikanerna Allah-Las som ska inta den näst största scenen, där vi igår såg FKA twigs. Väl på plats står folk skyddade ifrån solens stekheta strålar och de glitterfyllda ansiktena som kunde ses där igår har idag bytts ut mot folk i alla åldrar som är redo för några stycken solkysst psych.

Det tar ett bra tag att soundchecka men publiken håller humöret uppe och jubel kan höras från alla möjliga håll. Väl redo drar sexmannabandet igång med Busman’s Holiday från den självbetitlade debutplattan från 2012, det blir allsång innan de går vidare till Follow You Down. Det finns ingen direkt energi på scenen, och även om det låter bra så stannar det där.  Det är helt enkelt svårt att bedömma om bandet är uttråkade eller för coola för skola. Efter att ha spelat Buffalo Nickel där basisten Spencer Dunham och gitarristen Pedrum Siadatian tagit över melodistämman börjar de bli lite varmare i kläderna och det ser ut att börja röra sig uppåt på svettskalan, men icke, det fortsätter vara iskallt nedchillade. Det verkar dock inte som att detta stör majoriteten av publiken som lever kvar i sin ölbubbla och tar över showen, iallafall för mig.

Under settets gång bjuder Allah-Las på ett The Doors-liknande mellanparti och det amerikanska 60-talsbandet Human Expressions Calm Me Down – som blir en av få tillfällen då bandet släpper loss, tillika en solklar höjdpunkt. Had It All, 501-415 och Catamaran blir självfallet låtarna med mest tryck i och bäst blir sista numret som blir 2014s Every Girl där Miles Michaud byter ut gitarren mot en tamburin. Ett byte som fick honom att stiga ur sitt skal och leverera Allah-Las precis som det ska vara –  gungigt och älskvärt – i tre och en halv minut.