alt-J
Stockholm, 20/2 – 2015

Efter att Wolf Alice låtit sina 90-talsinfluerade popjuveler dåna över Söder Mälarstrand är det dags för kvällens huvudakt alt-J att äntra scenen. alt-J är en brittisk numera trio som bildades 2007 när samtliga medlemmar pluggade på samma universitet i Leeds. 2012 släpptes det hyllade debutalbumet An Awesome Wave som blev början på den framgångssaga som idag heter alt-J. Efter att ha släppt ytterligare ett album tog bandet steget upp till de större scenerna, och kvällens spelning som är deras första i Stockholm är givetvis utsåld sedan länge.

På precis utsatt tid kliver de tre männen och en multi-instrumentalist upp på scen och ställer sig på rad vid sina respektive instrument. De gör inga onödiga rörelser, hade instrumenten bytts ut mot syntar hade det lika gärna kunnat vara Kraftwerk anno 1978 som befann sig på scen. Spelningen inleds med Hunger of the Pine från senaste skivan, vars Miley Cyrus-sampling fungerar mäkta bra live. Ett par handtrianglar dyker upp bland publiken, det märks att Stockholmsdebuten har varit efterlängtad. Tidigt in i spelningen bjuds vi även på refrängstarka Dissolve Me, som likt på debuten efterföljs av Léon-hyllningen Matilda. Båda låtarna är fantastiska live och framkallar lika mycket glada känslor som den stundande våren. Paul Newmans fjäderlätta stämma i kombination med den medryckande melodin utgör spelningens absoluta höjdpunkt, sedan stannar det av. Topparna blir glesa, och fingertoppskänslan som präglat spelningens inledning avtar successivt. Bättre än så blir aldrig alt-J på Münchenbryggeriet.

Bandet har sedan starten fått rätt obefogade Radiohead-jämförelser kastade på sig. Kvällen till ära bär trummisen Thom Green en svart T-shirt med just en Radiohead-logga på. Huruvida det är en pik mot de ständiga jämförelserna eller en hyllning till sina landsmän förblir ett mysterium. Oavsett klädsel så är Thom Green ett av de största problemen till att alt-J aldrig riktigt lyfter live. Hans ständiga försök att vara innovativ och sticka ut resulterar i att många intrikata texturer låter pannkaka. Greens systematiska användande utav den annars rätt behagliga koskällan blir till sist lika irriterande som i denna SNL-sketch.

Men Green ska inte hållas ensam ansvarig till att raketen aldrig lyfter. Även de vackra sångharmonierna Joe Newman och Gus Unger-Hamilton emellan som låter så bra på skiva nonchaleras och låter stundtals helt oinövat. Detta i kombination med att de fyra britterna inte rör på sig en meter på scen medför en rätt stel stämning. Att ha Kraftwerk som idoler gällande scennärvaro kanske inte är ultimat om man inte använder det till sin fördel, vilket alt-J inte gör. På hiten Every Other Freckle återkommer delar av det jag fann så bra i konsertens inledning. Tyvärr också bara då.

Efter ungefär en timme går bandet av scen för att sedan komma tillbaka och spela i ytterligare 15 minuter. Avslutande Breezeblocks är andra halvans bästa låt och blir en euforisk avslutning på en annars rätt sömnig spelning. Direkt efter Breezeblocks dras Dancing Queen med ABBA igång utav dj:en vilket framkallar en större publikreaktion än någon av låtarna som framfördes under konserten. alt-j har välskrivna låtar, hängivna fans och en egen handsymbol i klass med Wu-Tang Clans men tyvärr ingen känsla för hur ett bra liveframträdande genomförs, i alla fall inte ikväll.