Ända sedan An Awesome Wave känns det som att alt-J har försökt avveckla idéen om vad som är normalt för ett band. De har tagit alla stereotyper som följer med ett visst instrument, plockat isär dem och försökt återuppfinna sina egna positioner som musiker. För varför måste alltid trumslagaren behöva använda cymbaler? Byt ut dem mot koklocka och tamburin! Varför borde gitarristen spela med sina fingrar hela tiden? Slå gitarren med en tejprulle i stället! Och när det blir tråkigt – spela kastanjetter! Med låtar som Breezeblocks och Tessellate bevisar bandet samtidigt att konventionella låtstrukturer och vanliga ackord kanske inte är nyckeln till en hit, speciellt när förstnämndas musikvideo har 139 miljoner visningar i skrivande stund. Att försöka återuppfinna hjulet på det sättet kanske kan avfärdas som pretentiöst, men att köra sitt eget musikaliska race har oavsett belönat sig i både kvalitet och popularitet.
Samma nyskapande tanke fördes in i uppföljaren This Is All Yours, men där innovationen var exalterande på An Awesome Wave blev den då seglivad och tröttsam – möjligtvis för att all kraft gick åt till att skriva Hunger of the Pine och Every Other Freckle, två milstolpar i bandets karriär som får alla andra låtar på albumet att kännas som ett ljudmässigt vakuum. I mittpunkten av dessa polariserande sidor har alt-J tre år senare landat med Relaxer. Skrivandeglädjen på albumet lyckas samexistera med snoozeknappar. De musikaliska topparna blir aldrig särskilt höga, men svackorna blir inte heller långvariga. Trots likgiltigheten lyckas trion ofta göra en konstform av att glänsa i det lugna.
Hellre än att den tillbakadragna musiken ska behöva imponera och tala för sig själv, lämnar den ofta utrymme för låttexternas berättelser på skivan. Till ingens förvåning handlar minst hälften av Relaxer om sex och kärlek (resten av alt-Js diskografi har ju sin andel klassiskt vulgära rader som ”In your snatch fits pleasure / Broom-shaped pleasure” och ”Turn you inside out to lick you like a crisp packet”), men bandets narrativa förmåga kring det har tagit en vändning för det bättre. Det avskalade introspåret 3WW tacklar mötet av olika människors känslomässiga avdramatisering av sex, där ena parten blir som förälskad efteråt – och den andra, snyggt framfört av Wolf Alices Ellie Rowsell, anser att kärlek är mer som en av- och på-knapp än någonting permanent. När historien kulminerar i att huvudkaraktärens sista ord är ”I just want to love you in my own language”, sjunget av Rowsell och alt-Js Joe Newman i kör – som dessutom blir avlösta genom en fjäderlätt pianoslinga med katarsis som för-, mellan- och efternamn – märks det att bandet värnat om låtarnas tematik mer än någonsin förr.
Även i låtar som Adeline finns en nästintill teatralisk ådra. Inte enbart för den lånade Hans Zimmer-melodin, men i sättet som karaktärerna i låtarna beskrivs. Huvudrollen är en tasmansk djävul som trånar efter simmaren Adeline i fjärran och vet att hans kärlek aldrig kommer att bli besvarad – en klassisk saga om obekräftad kärlek. Själva berättelsen i sig hade inte haft mycket kött på benen handlingsmässigt, om det inte vore för att bandet ventilerar karaktärens melankoli och längtan genom klagosamma körer och stormande timpani-ljudande pukor i låtens crescendo. Absolut är båda exemplen Adeline och 3WW rörande och väl framförda, men vad vore låtarna utan sina tillhörande berättelser? Och vad vore texten i sin tur utan välplacerade musikaliska detaljer? (O)lyckligt vis finns det exempel på båda. In Cold Blood har en plockgodispåse fylld med små guldkorn, som 10 kronors-Casiotonens pixelliga syntflimmer, trombonernas triolmarkeringar och det smutsiga gitarr-riffet i bryggan, men låten har en lika diffus struktur som dess luddiga text om en mördare som går lös på ett poolparty. Samma gäller Deadcrush och tillhörande avgrundsdjupa bas som aldrig byggs vidare på, och dess charm försvinner när bandet sjunger om vilka döda kändisar de hade velat ligga med och inte mycket mer än så.
Som en helhet har alt-J skapat sitt mest enhetliga och konkreta verk, med en stämning som alltid balanserar på mellanläge. Bristen av påhittiga sätt att tackla sina instrument lyckas till stor del kompenseras av samarbetet mellan text och musik under Relaxer, men inte med samma pirrande känsla i magen som An Awesome Wave. De fortsätter däremot att återuppfinna sig själva i samma anda som förr, med självsäkerheten i första ledet. I en utopi hade den nyfunna dramatiken kunnat integreras med den energi som tappats längs diskografin, och i väntan på det är Relaxer åtminstone ett litet steg framåt.