När alt-J släppte sitt debutalbum An Awesome Wave dröjde det inte länge innan hyllningarna började strömma in, och med dem också en världsomspännande turné. Året avslutades med att de vann åtråvärda British Mercury Prize, och nu började något omotiverade jämförelser med Radiohead ljuda från bloggar till höger och vänster. Hur som helst var An Awesome Wave ett intressant album – det var vågat, nyskapande och spännande. Det är därför inte helt orimligt att förväntningarna är ställda något högt inför årets This Is All Yours.
Alt-J vet vad som gick hem med första skivan, och tar helt enkelt de elementen och placerar dem i nya låtar. Inledningsspåret har fått den rimliga titeln Intro, och 2012 väckte dess namne nyfikenheten och ställde öronen på spets inför vad som komma skulle. Två år senare namnet som sagt detsamma, och låtstrukturen i det närmaste identisk. Efter en långsamt byggande dundrar basen in, och i det följande kaoset hör vi bandets imponerande körning. Inspirationen verkar ha hämtats österifrån, och upplevs som lite krystad. Det märks att de är ivriga att visa upp sina nya referenser, men tyvärr är det inget överdrivet fängslande och gör att spåret gärna hade kunnat få vara två minuter kortare. På detta följer Arrival in Nara, och den energin som byggts upp spolas nu bort fullkomligt. Det blir en lång och onödig transportsträcka fylld med gäspningar innan följande Nara drar igång – och det är kanske nu albumet börjar på riktigt.
Är du en av dem som snöade in dig i An Awesome Wave kommer många av spåren på This Is All Yours att kännas på igen även på första genomlyssningen. Det är något bekant med dem, men alltid inte helt enkelt att sätta fingret på vad. Ett tydligt exempel är senaste singeln Every Other Freckle låter som andra halvan av debutens Ms kombinerat med Fitzpleasure. Det är inget negativt då det är ett av skivans starkaste spår och det bekanta inbjuder onekligen till en välbehaglig känsla. En känsla som sedan helt försvinner i Left Hand Free – för nu låter alt-J som ett helt nytt band. Tyvärr är denna experimentlusta riktad åt fel håll, där sången mest kan liknas vid en katts gnälliga jamande. Där den något för långa introsekvensen går att förlåta då den faktiskt passar in i albumets helhet saknar Left Hand Free helt och hållet funktion. Faktum är att skivan känns mer solid och genomtänkt när spåret helt plockats bort.
I övrigt är mycket sig likt: mellanspelen vi lärde känna på debuten som Interlude är mer eller mindre kvar, men nu i en lite annorlunda kostym. Garden of England är ett exempel, som har en titel som onekligen är ganska beskrivande. Den första tonen påminner om hur Howard Shores Concerning Hobbits inleds, fast utan att den sagolika och spännande känslan infinner sig. Där Shores stycke förmedlar båda hopp och skräckblandad förtjusning inför ett kommande äventyr står Garden of England ganska bekvämt kvar i bakgården, och med tanke på titeln är det kanske just den känslan låten ska förmedla. Vad den har att göra på skivan är dock mer oklart, där Interlude-spåren på debuten fungerade väl med att förskjuta känslan åt ett eller annat håll känns detta mer eller mindre meningslöst.
I en av skivans toppar hittar vi Hunger of the Pine, som med sin Miley Cyrus-sampling både är intressant och välproducerad. En annan är Bloodflood Pt. II, som delar mycket med sin förlaga på debuten. Faktum är att båda låtarna lyfter ytterligare ett snäpp om de spelas direkt efter varandra, en kul detalj för de redan frälsta. Här är det inte ett problem att bandet återanvänder gamla idéer då det görs med en fingertoppskänsla som albumet i övrigt saknar. Dessa toppar är dock på tok för glesa och föregås av spår som glöms av så fort de slutar.
Som spår summerar Bloodflood Pt. II skivan rätt väl: idéerna är inte lika många som på debuten och bland de som finns är det många som aldrig skulle lämnat studion överhuvudtaget. An Awesome Wave var en mer lekfull historia: spännande övergångar där även följande genomlyssningar kunde erbjuda överraskningar. This Is All Yours är ingen dålig skiva, men saknar det excentriska djup som gör den värd att återbesöka mer än ett fåtal gånger. Det är ganska precis den skivan alt-J förväntades släppa, tyvärr utan de riktigt bländade ögonblick som förväntades.