Altar of Plagues

Altar of Plagues är kanske ett barn av sin tid men i så fall har barnet fötts med någon häpnadsväckande detalj som ett nytt synligt steg i evolutionens nästa kapitel. Den irländska trion släppte efter ett par EPs och en demo sitt debutalbum 2009. White Tomb hade en del gemensamt med till exempel flera av Fens och Wolves in the Trone Rooms verk. Den lät som om den var hämtad från en kall plats, som en lång vandring i mörkret. Bandets atmosfäriska black metal både hasade och rusade men kändes aldrig i närheten av lika primitiv som de flesta av sina genrekollegors motsvarigheter. Altar of Plagues ofta ambienta musik har alltid varit… fin – hur mörkt Dave Condon och James Kelly än vrålat.

Sedan dess har Condon, Kelly och King följt upp debuten med bland annat en kanske ännu bättre skiva i kritikerrosade Mammal (från 2011, och med ett väldigt passande omslag) och en split-EP med Year of No Light. Nästa månad släpper Altar of Plagues sin tredje skiva, Teethed Glory and Injury. Den har redan läckt och vissa av låtarna cirkulerar redan på sidor som Youtube. Många lyssnare har beskrivit plattan som en ”game changer”, en skiva som tar genren vidare. I en kolumn i New Yorker skrev Sasha Frere-Jones för två år sedan om hur amerikanska black metal-band som Krallice, Liturgy och nämnda Wolves in the Throne Room fått scenen att kunna skaka av sig arvet efter – bland annat – Varg Vikernes mord på Eronymous. Att de bidragit till att gemenskap snarare än våld numera kan känneteckna black metal. Man kan tycka olika om den tesen men det är tydligt att många av banden från framför allt USA och Storbritannien kommit med ny energi och nya perspektiv. På Teethed Glory and Injury ser Altar of Plagues soundmässigt ut att gå längre än vad de allra flesta har gått.

Det är bland annat tydligt att James Kellys elektroniska sidoprojekt Wife – som ligger på den kreddiga etiketten Tri-Angle Records (hem åt bland andra Holy Other, Balam Acab och Vessel) – har influerat trions sound, vilket skiljer sig ganska markant från det förgångna. Singeln God Alone (kolla upp nya videon och bandets estetik i allmänhet) är den enda låt som officiellt givits ut hittills och skiljer sig med sin direkta framtoning ganska rejält från vad som i övrigt kunnat höras. Teethed Glory and Injury verkar som helhet mer likna en mästerlig uppvisning i varsam produktion, som mycket mänsklig industrimetal.

Maj.

Drygt 13:10 in i Neptune is Dead, ojojojojojojojojojoj. (Hela låten är annars ojoj.)

Foto: Barbora Mrazkova