AlunaGeorge
Way Out West, 13/8 – 2016

Som duo fungerar Aluna Francis och George Reid som komplement till varandra. Lite likt den tidigare uppsättningen i Crystal Castles, när Alice Glass stod i spetsen, verkar planen vara att medan Reid står bakom syntreglagen och för det mesta sneglar ner på sin instrumentbräda ansvarar Francis för att agitera publiken och fylla upp framkanten av scenen med sin färgglada personlighet och stjärnaura. Om än rollerna i teorin tagits till någon slags extrem där Reid helt håller sig i kulisserna och Francis badar i rampljuset blir effekten inte helt den avsedda när det sätts i praktik.

Duon har under sin karriär haft många olika influenser och samarbeten med andra producenter och artister som i samling kan te sig lätt spretiga. Francis karaktäristiska röst får bli det som binder ihop det hela och med sin personliga prägel fogas spåren ändå samman till ett någorlunda enhetligt framförande. Sångerskan har tillfällen där hon verkligen skiner till och fängslar lokalen med sin charm, men alldeles för ofta sker det motsatta. Hon verkar gå in i rollen som frontperson och underhållare lite väl inlevelsefullt och tappar istället koncentrationen på sången och det hela svajar till. Hennes bästa tillfällen är när hon matas av en tung baslinje, när Francis och Reid landar på samma plan och ger och tar från varandra. Många andra gånger blir spelningen mest en enpersonsshow som trots sina skinande tillfällen inte riktigt bär hela vägen fram.

Något som också hindrar duon från ett genomslag är förutsättningarna publiken ger dem. Det är konstant dansant stämning, men det beror nog först och främst på Way Out West-besökarnas försök att pressa ur de sista festtimmarna från festivalen. När det svajar till och Francis inte lyckas trollbinda Magasin 105 sprider sig nämligen surret av röster som konstant legat kring bakre delen av lokalen, och i den relativt lågmälda första versen till I Remember har duon nästan svårt att överrösta publiken. Hur mycket Francis än sjunger hur hon har kontroll i I’m in Control känns det snarare som att det är beatsen som har den egentliga makten över rummet.

Det är när hits och dundersuccéer liksom Disclosure-samarbetet White Noise och You Know You Like It plockas fram som det sprakar gnistor på scenen på samma sätt som i publikhavet. Vad som nog egentligen hade funkat bättre i en annan uppsättning – kanske lite tidigare på kvällen då det hade varit lättare för både publik och band att koncentrera sig – blev som den sista spelningen på Bananpiren för detta året lite av ett antiklimax.