Som en midsommarnattsdröm känns Alvvays nya album både reellt och utomjordiskt på samma gång. Det flimrar förbi i ett svep av krångliga förhållanden och fundersamma skymningar och behandlar verkligheten på samma gång som det är en lätt tvistad version som presenteras.
I teorin är Alvvays en grupp med fötterna på jorden. De har sedan debutens succé 2014 dels hanterat att bli musikvärldens nya gunstlingar samt fullföljt en mängd turnéer runt om världens festival- och konsertscener. Nu ger de sig på en uppföljare till framgångssagan, något som alltid är lite känsligt. I Torontogruppens fall finns det dock ingen som helst anledning till oro. Antisocialites är sprängfyllt av melodier och idéer, referenser och historier. I praktiken är nämligen Alvvays ett gäng drömmare och tar med dig till sin värld på den nya skivan. Varje låt tycks sudda bort världen på sitt alldeles eget sätt, samtidigt som de förstärker vad som är värt att högakta i livet.
Singlarna som släpptes inför albumet var alla så nervkrossande bra att det kändes nästintill otroligt att de skulle kunna infria de förhoppningar som smugit sig fram. Väl på albumet blir det dock tydligt att det var precis vad de gjorde och In Undertow får som första spår sätta stämpeln på verket. Låten tumlar över dig likt en våg och snart befinner du dig mycket riktigt i underströmmen, exakt så som det sjungs. Här står Molly Rankin vid ruinerna av ett förstört förhållande och deklarerar lugnt att det inte finns någon väg tillbaka. Det är bättre att likgiltigt släppa taget än att krampaktigt hålla sig kvar i något som bevisligen inte fungerar. ”What’s left for you and me? / I ask that question rhetorically” sjunger Rankin medan hennes hjärta står vidöppet inför lyssnaren.
Mycket på Antisocialites handlar just om relationer. En del behandlar skavet i konstellationen mellan två människor – annat om hur ett avslut också kan föra med sig en stolthet och frihet, förutom hjärtesorg. I Not My Baby uppvisas självständigheten i att inte vara någon annans. Under låtens gång upprepas ”I don’t care” i olika installationer och tonfall som ett mantra för att låta orden tatueras in tills de blir sanna. I slutet verkar det hela infrias. I stället för att fortsätta älta den andra personen flyttar Rankin fokuset enbart till sig själv med textraderna ”I feel alive for the first time / Since I don’t know how long”. Det är mycket triumferande i låtarna, men Alvvays låter också ödmjukheten som finns i förhållanden ta plats. I singeln Dreams Tonite görs det lite försiktigt, medan Rankin i Your Type dansar sig igenom en dödsdömd förälskelse. Your Type har funnits i krokarna sedan debuten, men kanske tyckte bandet att dess futila slag mot ett obevekligt faktum passade bättre bland Antisocialites kulisser.
Det finns så mycket att dissekera och hämta från Antisocialites och att det blir så lättillgängligt beror på Rankins fantastiska låtskrivande. I en intervju med Stereogum berättar hon om hur det finns en konstant berättare i texterna. Därefter är många av dem baserade på hur det skulle vara att ge sig ut ensam på en resa i ett försök att fly från det som tynger ner en hemma. Många av låtarna adresserar en specifik ”you”, men aldrig direkt till personen. Snarare känns det som att meningarna gömmer sig i Rankins huvud, eller som att de faktiskt existerar i fysisk form, men som en drunknad flaskpost.
Det ligger något outforskat och hemligstämplat över Antisocialites. Albumet är den underjordiska gång som leder till Alvvays alldeles innersta kärna och väl här är det skönt att titta på världen från avstånd tillsammans med bandet självt.