Alvvays
Best Kept Secret, 21/6 – 2015

På spelschemat har kanadensiska Alvvays en timme att utnyttja. Det är ganska saftigt för ett band som än så länge bara släppt ett album som dessutom klockar in på lite mer än 30 minuter. Det är på förhand något oklart hur bandet tänkt att disponera sin speltid, och när de kliver på scen femton minuter sent är tidsramen mer rimlig. Lite tråkigt för oss som otåligt stått och stampat: innan, under och efter bandet spelar bland annat Mew, Waxahatchee, First Aid Kit och Kate Tempest så det är inte så att det är någon brist på annat att se. Hur som helst, när kvintetten väl dyker upp slösas det ingen tid: bandet inleder med ett nytt spår som tyvärr inte verkar helt färdigskrivet. Sången är lite falsk och bandet känns inte helt i synk, ett återkommande tema för spelningens första tredjedel.

Följande Next of Kin är mer vad vi är vana att höra: melodin är bekant vilket öppnar för trallig allsång, något som vi i publiken utan större uppmaning gärna bidrar med. Tillsammans med popsnörerna på de första raderna är det dock ett äldre nederländskt par som sjunger högre än alla andra. Oväntat med också otroligt kul, och i spelningens mer intensiva partier studsar de upp och ner tillsammans med resten av oss. Efter ytterligare ett nytt spår, som antingen är mer intränat eller så behövde bandet bara en liten startsträcka, drar dunderhitten Archie, Marry Me ner massiva applåder och antalet hånglande par i publiken mångdubblas kvickt. Energin finns där, men är spelningen igenom ganska flyktig: det finns stunder där allt fokus ligger på Molly Rankin och ingenting annat verkar existera. Sedan är det också ögonblick när tankarna glider iväg, och delar av publiken kikar ner i sina spelscheman och förstrött skrapar med fötterna mot marken.

Mellan låtarna är snacket rätt sparsamt: ett tappert försök att få till en ”Gent! Gent!”-ramsa går sådär, då fungerar anekdoterna kring bandets hotell bättre att lyssna på medan instrumenten stäms om. Även här verkar bandet lida av lite beslutsångest: inledningsvis pratas det väldigt lite, och flera av de nya låtarna inleds kort och gott med ett primalt ”New song!”-skrik. Avslutar gör bandet med Adult Diversion och de små skavanker som tidigare blivit synliga försvinner nu i ett euforiskt virrvarr av popluggar, armar och såpbubblor. Här når energin också sin högstanivå, vilket visserligen är värdigt en avslutning men en del av mig önskar att bandet vågat luftsparka och spontandansa lite tidigare på spelningen. Den absoluta majoriteten av oss i publiken går ut från tältscenen med ett brett leende på läpparna, även om det blev tydligt att bandet hade en del mer att ge.