Det är kaos i Mali just nu. En statskupp i Bamoko får Amadou Toumani Touré att avgå från presidentposten. Samtidigt så pågår ett rebelluppror i norr som delar granländerna åsikter. Av detta kaos hörs ingenting på Folila. Den är snarare ren glädje. Man har istället tagit ytterligare ett musikaliskt steg från hemlandet. Den typiska ökenbluesen har blivit ännu mer västerländsk. Resultatet bli aningen vilset. Folila spelades in i Mali och USA. Tanken var från början att dessa inspelningar skulle resultera i två skivor. En med mer lågmäld, akustisk musik från hemlandet och en som skulle gå i en mer kommersiell rikting.
Man har inte behövt leta läge efter spännande(och kreddiga) samarbeten. På den remixade uppföljaren till Welcome to Mali fanns namn som Miike Snow och Yuksek. Att Amadou & Mariam var en grupp man ville bli associerad med var nu ett faktum. Ingen blev väl därför förvånad när första singeln ut från Folila, Dougo Badia följdes av ett ”feat. Santigold”. Skivan består mestadels av sådana här gästspel. I nämnda singel fungerar det utmärkt. Santigold faller in i den drivande lunkande rytmen och förblir endast ett verktyg, ett lysande sådant, för att frambringa parets musikalitet. Likadant i Metemya där man kan höra Jake Shears från Scissor Sisters. Hans polerade falsett ligger hela tiden på gränsen till att ta över men står sig inte mot Amadous mässande. I Wily Kataso känner jag mig hemma. Sakta byggs den up av elektriska gitarrstigar och följs av minimala akustiska trummor. Gästar gör Tunde Adebimpe och Kyp Malone från Tv on The Radio.
Samtidigt så kan man höra tendenser till det som inte funkar i just denna låten. Någonstans går den över från att vara Amadous och Mariams skapelse till att bli något annat. Nebe Miri är absolut ingen dålig låt men samtidigt så skulle det likaväl kunna vara Theophilus Londons. Något som gör mig kluven. Någonstans har man kidnappat gruppen som på pappret är huvudpersonerna och deras sound. Att hustrumördaren Bertrand Cantat lånar ut sin röst är också ett frågetecken. Med sin rosliga franska terroriserar han hela fyra spår som ger en besk eftersmak. Det hela har förvandlats till det samlingsalbum som jag absolut inte ville ha.
Nej, som bäst är Amadou och Mariam i de spåren som är inspelad för den tilltänkta akustiska, skivan. Munspel och en knagglig fiol gör San Toi till en magnifik avskalad lägereldsvisa. Den bekymmersfria inspelningen gör den kärleksfull. Borta är då alla krav på hippa gästartister och häftiga producenter som man trodde fanns. Krav som jag aldrig ställde.