Det är ganska lätt att heta Amanda Bergman och släppa soloalbum. Lättare ändå är att göra det i början av 2016, när 2015 blev året då Amason gick från att utöva sin briljans i det dolda, till att bli ett av den svenska indiepopscenens mest hypade och omtyckta band. Utgångsläget är gyllene. Bergman och hennes röst – fantastisk och nästintill omöjlig att särkoppla från det eminenta band som för många blivit dess hemvist – kommer sannolikt att propellera Docks till målsnöret nästan helt utan ansträngning.
Utmaningen ligger alltså inte i att leverera ett bra album, inte i att införliva förväntningar. Alldeles för mycket måste vara fel för att Docks ska floppa. Bergmans svåraste uppgift blir istället att lyckas imponera, att hitta en vinkel där hon inte står dold bakom Amason och framgångssagan de har blivit. Hur distinktera sig själv från sitt band, hur framgångsrikt förändra ett vinnande koncept. Och därtill en underliggande nyfikenhet – måste Amanda Bergman solo verkligen vara någon annan än Amanda Bergman i Amason?
Svaret är nej. Nej, det måste hon inte – men nog är hon det ändå. Åtminstone ibland; Docks föreslår att Bergman även i bandkonstellation får mycket av sin vilja igenom, och därför är det inte mycket som är uppenbart annorlunda när hon plötsligt står som generaldirektör för sitt eget musikmonopol. Det är de små, knappt märkbara, detaljerna som har justerats i hennes strävan mot det ultimata uttrycket. Vi hör kvinnoröster i körerna, mer stråkar, återkommande temposkiftningar. Jämte dessa mer subtila förändringar finns också låtar som Fire Hits the Snow, där tankarna förs till Laura Marling, eller kanske Martha Wainwright, mil och åter mil ifrån allt vi vanligtvis förknippar med Amason.
Docks stomme, och individuellt sett starkaste kort, är dock de spår som lika gärna hade kunnat hittas på Sky City. Taxis, Sitting By the River och Sirens är alla oklanderliga, fast visst har vi hört dem förut. Helt avgörande för helhetsintrycket blir därför de låtar som helt eller delvis saknar koppling till Amason, dessa livsviktiga komplement till det som vi vet att Bergman kan sedan tidigare. Med oerhörd konstnärlig och produktionsmässig finess utsmyckar och utvecklar hon det hon redan gör i grupp. Det är personligare. Vackrare. Bättre, nästan – men tyvärr inte tillräckligt kvantitativt. Man vill ha fler avvikelser. Detta till trots är Docks ett väldigt bra album. En snurrande paradox: likheterna med Sky City både hjälper och stjälper. Vi bjuds på ett Amason 2.0, skörare, spretigare, modigare, och däri finns självklart inget att klaga på. Samtidigt finns längtan efter en tydligare särskiljning där. En skarpare skiljelinje – men kanske skulle en sådan kräva att Bergman utvecklade något slags musikalisk schizofreni. Och vem kan kräva något sådant?