Kanske är det något slags trend, detta att på svenska sjunga om exotiska ting och platser långt bort. På temat regerar Jonathan Johansson med sin Lebensraum! och i Amasons Flygplatsen får han sällskap, om än inte fullfjädrad temamässig konkurrens. Främst därför att Flygplatsen, trots att det sjungs om både barracudor och piña coladas, inte tar avstamp i kaotisk semesterhysteri. I stället rör det sig om en annan typ av turism: den iakttagande, flyende, återhållsamma.
Jämfört med debutalbumet Sky City framstår Flygplatsen som en försiktig, smått tillbakadragen samling låtar, men under ytan sjuder det av självförtroende och övertygelse om den egna förmågan. Berättigat, såklart: Amason är bra. Amason har alltid varit bra. Amason kommer troligtvis fortsätta att vara bra – Flygplatsen talar där för. Bandet mognar, växer från kreativ lekplats till något med skarpare konturer och tydligare ambitioner.
Vi lotsas, för första gången helt på svenska, genom ett för Amason numera typiskt ljudlandskap. Lianer, palmer, konstiga djur, ihärdigt skyfall. Aningen mjukare än vanligt. Det spretar mindre. Svider desto mer – som alltid känns det mest på svenska, och det blir tydligt att det är så Amason gör sig bäst, på mjukt dalmål. Covern på Mattias Alkbergs Tjugonde förtjänar allt beröm, Ålen är precis lika bra som vanligt. Sammantaget märks det att Amanda Bergman och hennes kollegor börjar se Amason mindre som ett sidoprojekt och mer som en huvudsysselsättning värd att ägna tid åt.
Bäst beskrivs nog Flygplatsen som dynamisk. Framtoningen är bitterljuv, musiken följsam men egensinnig, och man har lyckats rymma förvånansvärt mycket på bara fyra spår. Detta till trots lämnas vi utan urladdning, utan det på Sky City sparsamt använda men ack så välutnyttjade blixtnedslaget. En med förkärlek för pillemariska metaforer hade sagt något i stil med att planet aldrig riktigt lämnar flygplatsen; att vi håller oss på marken, med ett krampaktigt tag om våra boardingpass. Och visst kan man se det så. Det kanske rentav är att förespråka. Avgörande för helhetsintrycket är dock den omisskännliga förnimmelsen att det sker med flit, detta kvarvarande på havsnivå. Avsiktligt lämnas vi i ett limbo. Lystna efter mer, försiktigt nyfikna på vad som döljer sig bakom nästa krök, plågsamt medvetna om framförvarande faror och förhinder, väntar vi med spänning på att jetmotorerna ska starta, turister på väg ut i världen.