Amason
Hultsfredsfestivalen, 14/6, 2013

Att lägga Amason på Hultsfreds näst största scen känns på förhand som ett ganska egendomligt beslut. Med en singel som enda släpp kan materialet vara lite hipp som happ, det är omöjligt att veta. En EP var utlovad under våren men den har vi inte sett röken av. Med medlemmar från Dungen, Miike Snow, Little Majorette och Idiot Wind är de något av en svensk indiesupergrupp, så förväntningarna är väl kanske inte på den rimligaste nivån. Och visst hör man influenser från samtliga banden, det där härligt psykedeliska som Dungen ofta levererar lyser rakt igenom från första låten. Det inledande spåret som är ett långt noise-igt intro, helt instrumentellt och jag börjar skruva på mig lite osäkert. Visst låter det bra, men det var väl inte riktigt det jag förväntade mig.

Minuterna senare är mina musikaliska tvivel någon helt annanstans. Visserligen är en stor del av publiken sittande eller liggande i gräset, där de återhämtar sig ifrån gårdagen. Det finns dock absolut värre musik att jaga bort bakfyllan med. Amandas röst är fortfarande silkeslen, och musikaliskt känns det som en naturligt förlängning på det vi fått höra från Idiot Wind tidigare (där vi för övrigt också kan snacka om efterlängtad debutplatta). Allt som oftast är det också hon som leder bandet, och hon är en naturligt huvudperson, där resterande medlemmar oftare körar än något annat. Också när hon förflyttar sig bakåt till pianot råder det inga tvivel vem som frontar bandet. Några av spelningens finare stunder infinner sig också när man sjunger ikapp med Gustaf Ejstes från Dungen.

Även mina undringar om scenstorleken benas ut, det är ett stort band, med ett stort sound, då är det inte mindre än rätt att scenen är stor, den med. Då samtliga medlemmar är klädda i matchande blått ger de ifrån sig en professionell aura, det märks att detta inte är första gången man står på scen. Visst kanske man är vana med fler åskådare, men med tanke på att man inte har något material ute för lyssning förutom singeln Margins är det fel att beklaga sig över detta. Det är dessutom när man river av denna som spelningen når sin topp, kanske beror det lite på igenkänningsfaktorn, men vackert är det. Precis som Wolf Alice, som inte heller frälst oss med överdrivet mycket att sjunga med till, spelar det också mindre roll att man hör låtarna för första gången. Speciellt när det låter så bra.

Det tappar lite när man ger sig på att sjunga på svenska, av någon underlig anledning känns det inte längre lika naturligt. Det kan vara min förvåning, då det dröjer en bra tag in i spelningen innan det händer, men allt känns helt plötsligt inte lika klockrent. Mina tankar börjar vandra, och jag är inte lika trollbunden som jag var bara minuterna innan. På det stora hela gör ändå Amason en väldigt bra spelning, och man lyckas förmodligen väcka en del av de sovande sextonåringarna i gräset.