Amason
Popaganda, 29/8 – 2015

Länge var Amason det spännande sidoprojektet, där Amanda Bergman a.k.a. Idiot Wind / Hajen samsades med medlemmar från Dungen och Miike Snow. Men efter årets hyllade debutalbum Sky City har det lossnat ordentligt och under sommarens turné har det blivit tydligt att de kan stå på egna ben.

På Popaganda är publiken hängiven och stor, egentligen inte långt ifrån den som Lorentz och Seinabo Sey lockar till samma scen senare på kvällen. Amason har i år fastnat på den svenska indiescenen på ett självklart vis och låtar som Kelly och Went to War verkar inte ha undgått många av dem som samlats. När albumet dök upp i januari var det ett självklart vinteralbum att kura ihop sig till, men som en kameleont upplevs låtarna som att de vore skrivna för att framföras för just den här stunden: en solig sensommardag med ljummen vind på Eriksdalsbadet. Det blåser lite lätt i träden, åskådarna kisar lite lagom mot ljuset och Amanda Bergmans magiska röst lägger sig som en filt över oss.

Hon tillåts ta rollen som huvudperson i bandet och står i centrum på majoriteten av låtarna och ger dem en svårfunnen jazzkänsla. Festivalens varmaste röst omsluter allt och alla och lyckas till och med göra Foreigners gamla rockballad I Want to Know What Love Is till ett lika självklart som ljuvligt inslag i konserten. Det är inte det enda avstickande inslaget i låtlistan, Angelo Badalamentis soundtrack till Twin Peaks drar ner stort jubel och är visserligen genomskinligt publikfriande, men ändå underbart.

På det stora hela är det en enkel känsla som lägger sig över spelningen – det är just varmt, ljuvligt och underbart. Tröstande, glädjande och trevligt. Harmlöst. Oprovocerande. Det gör ingenting. För under den omslutande enkla känslan märks ändå djupet i både framförande och låtskriveri. Det märks hur universell musiken är, hur den fungerar i olika sammanhang. Och det är ett enormt styrkebesked för ett band som länge stått i periferin, men som nu tagit klivet in i finrummet.