Under de drygt två åren som Amason nu varit aktiva som grupp har deras singlar oftast varit starka, men kommit på tok för glest. Vi var flera som höjde på ögonbrynen när debutsingeln Margins släpptes, spetsade öronen när briljanta Went to War dök upp strax därpå och sedan kapitulerade totalt när fantastiska Ålen hade premiär. Problemet var att det var för långt mellan släppen, och även om utvecklingen var övervägande positiv gick den något för långsamt. Således är Amason ett band som hamnat lite i periferin, de har sporadiskt dykt upp med en vass singel och en kortare turné, för att sedan utan vidare väsen falla tillbaka in i skuggorna.
Detta problem torde vara ett minne blott, i och med att bandet nu släpper sitt första album med tolv spår. Inledande Älgen följs av Duvan, två spår vi är bekanta med sedan tidigare, och det första riktiga smakprovet blir Kelly. Med discodoftande trummor, en refräng som är lika stilistiskt säker som tidigare och ett något förvånande saxofonsolo hör det absolut till en av skivans höjdpunkter. På detta följer Elefanten, där Gustav Esjtes tar ton till ett lägre tempo, med gnällande gitarrer som fond. Musikaliskt liknar den Pirate, ett spår som agerade b-sida åt senaste singeln Duvan, men nu med en röd tråd som löper genom hela låten. Det fungerar väl, som det mesta bandet ger sig på.
Det finns tillfällen där bandets rötter blir extra tydliga och med en bakgrund i några av landets mer intressanta grupper de senaste åren vore något annat förvånande. Den nedstämda pianofolken vi blev bekanta med hos Idiot Wind gör sig påmind när Amanda Bergman lånar sin röst till The Moon As a Kite och Dungens mysiga psykedeliska rock ligger nära till hands under den proggliknande historia vi får höra i Blackfish (frasen ”bara gamla mobbare sover dåligt på läger” visar också prov på pricksäkert textförfattande). Alla referenspunkter till trots lyckas Sky City låta både fräscht och spännande, om så en smula spretigt. Oavsett om popen är trallvänlig som i N.F.B eller mer nedtonad som i följande Velodrom, känns musiken alltid som bandets egna, och inte bara som sidospår från medlemmarnas andra projekt.
Oftast träffar Amason rätt, och albumet som helhet är genomgående avslappnande utan att kunna förminskas till en spellista på ett café. Det fungerar som bakgrundssorl, men förtjänar mer uppmärksamhet än så. Sången delas ganska jämt mellan Bergman och Esjtes, men vem som tar ton spelar mindre roll då båda har rutin nog att ensamma leda bandet. Rollen är stundtals delad, som i Went to War och avslutande Clay Birds, något bandet gärna hade fått utforska mer.
I experimentella Pink Amason saknas sången helt, och utan en röst som visar vägen saknar spåret både riktning och funktion. Det är en inkludering som känns lika omotiverad som oförklarlig, framförallt när spår som Ålen lyser med sin frånvaro. Analogin går möjligen att applicera mer övergripande på albumet: variationsrikedomen och experimentlustan är både albumets största styrka och dess största svaghet. På det stora hela är Sky City en välbehövlig avsats i bandets karriär, men en tydligare kurs hade absolut inte skadat.