Amason
Uppsala, 18/12 – 2015

Det verkar finnas ett behov av Amasons värmande popmelodier där ute. Så många som 49 spelningar kommer de ha hunnit genomföra innan året är slut, och Uppsala hade en sådan längtan efter Amason att ett gig inte räckte till. Liksom i Stockholm, där tre konserter såg sin sista biljett bli såld, fick de lägga till ännu en kväll för att stilla stadens behov. Stadsbor som under helgen inte skulle lyckas att ta sig till Reginateatern har ondgjort sig, men ofta har dessa bedrövade salvor letts av ett ”ja, jo, jag såg dem ju på [infoga valfri festival 2015 här], men…” följt av en motivering till varför en ändå tvärt vill höra Älgen rivas av en gång till. Trots bandets frekventa framträdanden vill vi ha mer – Amason verkar ha nästlat sig in pop-Sveriges hjärtan och slagit rot.

Ett av de få klagomål Amason har fått om sitt debutalbum är att det kanske har varit lite i överkant finpolerat och välproducerat, att lite av gnistan i verken slipats bort med skavankerna. Att se dem live och låta den perfekta ljudbilden få en mer robust touch är därför synnerligen befriande. Det blir lite ärligare, lite mer på riktigt. Bland uppstoppade djur står de nu där på scenen, som om de copy-pasteat in Sky Citys albumomslag i en scenmiljö, och plockar fram alla de låtar som har väglett oss under året som gått. Yellow Moon går över till intensiva Älgen följt av rungande publikrespons, därefter Duvans hjärtslagsrytm och alla de andra djurbetitlade spår den här musikaliska djurparken har att erbjuda.

Många gånger ledda av Nils Törnqvists travande perkussioner bygger bandet skickligt upp kraftfulla floder av för att lika snabbt bryta ner dem till syntskimrande bäckar, med Amanda Bergmans röst som den starkaste strömmen. Starkast avtryck lämnar det nyaste materialet; Flygplatsen har ett visst melankoliskt lyster som inte varit riktigt så påtagligt tidigare. Kanske är det valet att sjunga på svenska som gör att det blir ännu lite mer uppriktigt och naket.

Bandmedlemmarna altererar roller som innehavare av röstsektionen, de byter instrument och ger setet en flytande dynamik. I covern av Mattias Alkbergs Tjugonde når det sin kulmen, när bandet omgestaltas till en liten blåsensemble med flöjter och trumpeter. Och det är ett exempel på sådant som är upphov till Amasons organiska essens och visar att de är mer än bara ett band. De är snarare en musikalisk organism vars lungor andas melodifloder och vars hjärta pumpar runt strövande pulser.