Flamingo

Amason
Way Out West, 10/8 – 2019

Publicerad: 11 augusti 2019 av Jonathan Bonn

7

2015 verkar på många sätt mer avlägset än vad det egentligen är. Om vi ska tro på Nick Bostroms hypotes att vi lever i en simulation så var 2015 sannerligen året innan simulationen ballade ur helt. Åren som följt har varit märkliga på många sätt – Donald Trump blev president, Kanye West blev hans bästa kompis, och båda två blev direkt inblandade i Sveriges och USA:s största politiska tvist på länge – ASAP Rockys häktning och åtal. En helt annan märklig (men ändå jämförelsevis rimlig) utveckling är att Amason gick från att göra 50 livespelningar per år till att bli sällsynt svårfångade ute på de svenska scenerna under de efterföljande åren. Endast sex spelningar har de avverkat sedan 2015, och med det i åtanke känns lördagens konsert på Flamingo nästan som något mytologiskt.

Vädergudarna verkar dock inte vara på Amasons sida – det fullkomligen öser ner vatten under hela lördagen, och de flesta festivalbesökarna tar därför skydd under tak i Linnétältet (till Little Dragons stora glädje). Ett antal tappra själar trotsar ändå nederbörden för att få en skymt av bandets enda spelning för sommaren. Några minuter försenade kliver de till publikens jubel upp på scen, och när de varma tonerna av Yellow Moon ljuder ut över Slottsskogen känns det piskande regnet inte så farligt längre. Amanda Bergman är lika ödmjuk som hon är säker i sin roll som frontkvinna. “Vad snällt att ni är här trots att det regnar”, säger hon. “Inte ens djur är utomhus när det regnar”.

  • Inga djur utomhus möjligtvis, men i låtlistan är det gott om dem. Älgen framförs som vanligt med ett ohejdbart driv tack vare den tajta rytmsektionen, Duvan låter otroligt stämningsfull med sina lågmälda, pulserande trummor och skimrande syntslingor, och när Gustav Ejstes tar ton på Elefanten är det som att en värme sprider sig över hela Slottsskogen. Trots att Amason bara har ett fullängdsalbum i bagaget (åtminstone fram tills nästa fredag) känns spelningen i det närmaste som en hitkavalkad – exempelvis är Flygplatsen och Ålen precis lika drabbande som första gången man hörde dem. Oväntat många tycks dessutom redan ha tagit till sig den nysläppta Marry Me Just for Fun, och bandet verkar nästan lite förvånade över gensvaret. You Don’t Have to Call Me och Samlaren i all sin ära, men delar av det nya materialet lyfter inte riktigt till samma höjder just i dag.

    Det är svårt att argumentera mot att Amason är en av Sveriges allra främsta supergrupper. Trots att det gått år sedan de senast turnerade regelbundet verkar samspelet och dynamiken bandmedlemmarna emellan ha behållit sin forna glans. När det kommer till det tekniska syns inga tecken på ringrostighet, men nog kan det anas några enstaka premiärnerver. Bandet verkar också en liten gnutta nedslagna av att deras enda spelning för sommaren blev dränkt i skyfall. Konserten blir i alla fall ett kärt återseende av ett saknat band, och även en fin början på nästa kapitel i Amasons karriär – som förhoppningsvis blir långt mycket soligare och finare än dagens väder.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 798 [name] => Amason [slug] => amason [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 799 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 32 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 545 [filter] => raw ) )