American Football hann spela in en EP och en självbetitlad skiva innan de slutade college och gick skilda vägar. Fylld till brädden av tonårskänslor, hjärtesorg och udda taktarter har albumet de skapade med tiden växt till en genreklassiker. Få andra har på samma råa sätt lyckas skildra den där ambivalenta perioden innan livet tar vid på allvar. Nu, 17 år senare, är bandet tillbaka med ytterligare en självbetitlad skiva, något som för de allra flesta framkallar en besk smak i munnen. Är det fantastiskt att American Football som ingen någonsin trodde skulle spela tillsammans igen gör ett nytt album, eller förstör de all den magi som genom åren byggts upp kring debutalbumet?
”I can’t remember all my teenage feelings” sjunger Mike Kinsella på debutalbumet. Då var han 22, nu är han 39. Chanserna att han kommer ihåg dem bättre nu än då är inte särskilt stora, och är heller inget han försöker med. American Football är ett moget och uppvuxet album, skapat av personer som alla har familj och – förutom Kinsella – har andra jobb än musiken. Det märks också i själva ljudbilderna, som är betydligt mycket mer städade än den rått inspelade debuten. Med det sagt märks det fortfarande att det är American Football som spelar tillsammans, och inte Mike Kinsella + studiomusiker. I Give Me the Gun ekar Steve Holmes gitarr ovanpå Steve Lamos finurliga trumkomp, precis som förr, och deras samspel är fortfarande det som lägger grunden i ljudbilden såhär 17 år senare.
Mike Kinsellas röst har förändrats något enormt genom åren. Den tonårsspröda stämma som prydde debuten är långt borta, och den som nu sjunger är någon som har levt – inte en tonåring. Tematiskt handlar mycket, precis som Kinsella brukar skriva om i sitt Owen-projekt, om medelålderproblematik. Allt skildras självbiografiskt, men utan att riktigt hetta till. Att allt framförs så explicit och helt utan spärrar blir snarare ett problem än något att ta fasta vid. Kinsella låter allt som oftast mer vresig än vad han låter djup och introspektiv, vilket han borde på ett album som behandlar hur det är att närma sig ålderns höst. Detta ovanpå de redan polerade ljudbilderna ger tyvärr inget jätteintryck. Mike Kinsella får helt enkelt inte pli på det han vill förmedla, och det blir aldrig någon känslostorm att lyssna på American Football år 2016.
American Football är ett medelåldersband som har gjort en medelåldersskiva för andra medelåldersmän. Med det sagt är det inte dåligt ett dåligt släpp, utan albumet har flera ljuspunkter. Både Home Is Where the Haunt Is och I’ve Been Lost for So Long är välskrivna låtar som tar fasta på både gamla och nya American Football. Men det går inte att förneka att delar av den mystik och magi som präglat debutalbumet nu känns som bortblåst. Alla vet att den naturliga uppföljaren till American Football är Owens självbetitlade album från 2001. Så kommer det, även efter detta giv, att vara. American Football lyckas inte formulera sig själva lika kraftfullt som de gjorde den där tiden när college slutade och vuxenlivet tog vid. Det är synd, för bandet har ett medelåldersmästerverk som Benji i sig. Det är jag, trots detta snedsteg, övertygad om.